2016: ett under att något fortfarande läser =)

Mycket tid har gått sedan bloggens ”glansdagar”, alltså när vi höll på med fertilitetsutredningen. Jag hoppas att det jag skrivit har varit nyttigt för någon- för mig själv har det definitivt varit nyttigt med reflektion. Bloggen är skittråkig nu- för alla andra än mig själv, och ja, det är fullt upp och ambitionsnivån är inte där. Men jag kommer att fortsätta ”dumpa” saker här, som i en digital dagbok… För min skull!

Julledigheten har varit väldigt lång i år- kan det vara så att den varit FÖR lång? Jag kände mig inte alls redo att sätta på hjärnaktiviteten igår… Handen på hjärtat så jobbade jag i mellandagarna och förra veckan, men det har varit lite strötimmar hemifrån för det mesta. Alla på jobbet var borta och jag har för länge sedan slutat ha dåligt samveta för att jag inte jobbar 8h de dagarna jag ”jobbar” på klämdagar och liknande. Så är det med projekt. Det är helt ok om jag jobbar 1 eller 2- jag gör det jag ska.

Vi har varit hos Makens föräldrar 1v över jul. Hans pappa opererades, en långvarigt dement morfar gick bort och jag åkte på en halsfluss som plågade mig i två dygn. En härlig lugn julvistelse dock. Nyår var här i stan.

Dags för ekorrhjulet med dagis etc etc. Mitt jobba är så fleibelt att vi inte har någon dagisstress att tala om, även om den infaller vissa enstaka dagar. Men hur i h*lvete gör folk som har schemalagda tider inom vården? Oavsett om de jobbat heltid elle rinte måste det vara ett gissel, för man kan inte säga ”jag jobbar aldrig efter kl 16” eller liknande. Phuh, det är en ynnest att slippa den ångesten.

Maken och jag planerar så många resor i år… Weekendresor, längre resor. Dublin, UK, Tokyo, Göteborg, Norrland…

Nu ska jag luncha med en härlig kollega, och jag har bestämt mig på att satsa på att utveckla relationer med folk jag tycker om!

Full fart påväg till… Spelar roll om så länge man har kul?

För snart en månad sen blev det ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN klart vad jag kommer att ha för roll i det stora koncernövergripande förändringsProjektet som mitt företag ska köra. Och det är precis den roll jag ville ha. Jag har gett upp på min chef som borde tagit en mer aktiv roll i att promota sina anställda. Inget personligt, han är ego och gör inget som inte gagnar honom just nu.

Så jag fick ringa några samtal i rätt ordning och sedan var rollen min. Jag har fortfarande en (rätt förvirrad) ledare för min projektstream att hantera, men hon är iaf intresserad av att jag ska göra ett bra jobb. Jag har fått upp min hjärtefråga högt på Projektets agenda och en stor workshop med högt uppsatta decision takers ska äga rum efter nyår. Jag driver det hela och lär mig. Vart det leder har jag ingen aning om, men det är definitivt något att lägga på CV, både formellt men framför allt så lär jag mig saker- på riktigt. Även av våra externa konsulter som hjälper oss.

Jag jobbar lite mer, men har fortfarande precis så mycket frihet som jag behöver- och det hoppas jag på att få fortsätta med. Det stora Projektet kommer att ta flera år. Nu är det ett 50-tal människor som analyserar och förbereder scopet, sedan blir det beslut, mer analys, fler beslut och efter ett tag implementering, kanske med start om ett år, alltså jul 2016. Om allt går som planerat…

Det har varit en del weekend-resor för både mig, Maken och oss som familj denna höst- kul! Det är intressant att se hur vänskapsrelationerna påverkas när man har småbarn, även med vänner som själva har barn. Vardagen är rätt så intensiv så det blir enklare att planera och träffas med barnfria kompisar, även om alla verkar ha fullt upp med sina liv. Jag kan verkligen förstå att ensamstående har det tufft med det sociala. Hade jag inte haft Maken och morsan hade jag nog inte umgåtts med många. Typiskt svenskt ochså att allt ska planeras in veeeckor i förväg. Om man blir själv skadad, även som icke-svensk från början… Just nu önskar jag att jag hade någon kompis som bodde en promenad bort, hade varit så sjukt mycket enklare.

Snart är det jul, och vi ska fira sonens 2-årsdag med min mamma+särbo, sonens gudfar. Sen drar vi till Makens familj många timmars bilresa bort. Svärfar ska opereras för prostatacancer innan jul, får se hur det påverkar julen. Känns iaf bra att finnas där för svärmor, hon lär behöva oss.

Vad som händer nästa år är det ingen som vet, men vi har storslagna semesterplaner, medan semesterdagar och pengar är de största bristvarorna, hehe. Vi vill till UK och Japan, Maken vill även till USA. Blir något att fundera på…

Radiotystnad

Jahapp, jag tror det är femte veckan som jag (och stora delar av vår grupp) har rent ut sagt väldigt lite att göra. Det projekt som jag varit en del av sedan i våras, påverkas av den nya transformationen. Det nya transformationsprojektet är i uppstartsfasen med utländska projektledare som jag inte känner. Min chef är endast intresserad av att positionera sig i det nya landskapet- han har haft fullt upp. Förrförra veckan, en kväll, bad han mig att vara en representant på en serie på 5 möten med potentiella konsultfirmor som ska stödja transformationen. Möten skulle äga rum dagen därpå. Jag bokade om andra saker och kunde vara med på 3 av 5 möten. Chefen skulle vara med på 2. På morgonen, en halvtimme innan första mötet, sa han att han fixat så att han kan ta alla fem möten själv. Och där var jag- utan att ha något att göra den dagen 😉 Bara ett exempel på hur han är, och det är inget personligt mot mig. Han är ”bara” maktkåt och alla andra är statister i hans storslagna plan.

Nåväl. Jag har varit här för kort tid (4 år) och uppdrag här tilldelas enligt principen ”I scratch your back, you scratch mine”. Ingen nyhet i sig men jag har liksom svårt att hänga med i spelet då jag inte hunnit skaffa den typen av nätverk än, även om jag iaf har goda informatörer, så jag får informationen i god tid (även om den inte hjälper haha). Jag har god kontakt med två av de nya projektströmledarna i transformationsprogrammet, så jag hoppas att det blir intressanta uppdrag i någon av dem.

Kikar externt, och där tar dte ju alltid tid att se något som är intressant. Har även bokat in ett par luncher med gamla kollegor som kan ha nätverk i rekryteringsbranschen. Let’s see!

Jag döööör av tristess

Tredje dagen på jobbet som jag seriöst inte har ett piss att göra. Ett stort omstruktureringsprojekt för en jättestor del av koncernen ska påbörjas. Tidigare har det varit initiativ inom de olika funktionerna som ny slås ihop och byter fokus. Jag har varit inblandad i förstudien till Projektet den senaste månaden och det har varit stundtals intensivt. Nu ska nya strukturen sättas upp och jag har ingen aning vad jag kommer att få för plats i den- om någon. Först ska projektledarens och övriga högdjurs underhuggare få uppdrag såklart. Hade utvecklingssamtal med min chef i veckan, det har verkligen varit en formalitet. Mina gamla projekt har avslutets iom omorganisationen i somras, och vad som är framöver är det ingen som vet.

Jag gillar förändringar och att det händer saker, men jag gillar framför allt att veta vart man är påväg och vad min roll i det hela är. Jag är trött på att få excel-uppgifter med kort varsel där man ska ta fram underlag X och Y. Lite bitter och understimulerad nu.

Ett stort välkänt företag ringde och undrade om jag var intresserad av en tjänst. Hade en kort telefonintervju igår och jag har en del frågor- men det låter onekligen intressant. Om jag går vidare till en intervju kommer jag att ställa all de frågorna jag har för jag är kinkig 😉 Vår grupp på jobbet är tveklöst överbemannad, och jag önskar någon erbjöd mig en voluntary leave package på 12-18 månadslöner, då hade jag dragit direkt. På längre sikt finns det ingen framtid för mig här, det är en bransch i kris och det är bara besparingar i sikte. Det finns inget utrymme för att bygga och utveckla- och det vill jag.

Det enda bra är att jag har en väldigt bra flexibilitet och kan jobba hemma, gå tidigt etc etc. Det är onekligen ett krav på det nya jobb jag till slut kommer att ta, men jag vill ha förtroende, mandat och förutsägbarhet. Nu kan det vara helt dött i tre dagar och sedan är det en dag då man hinner varken kissa eller äta- för att någon ska ha något igår och kommer på ändrade förutsättningar as we speak.

Otroligt nog har sonen hållit sig frisk sedan dagisstart den 31 augusti. Förra veckan fick han vara hemma i 3 dagar, egentligen var han inte sjuk men det var något med ögonen, och hade vi kommit på ögonkreme mot ögoninfektion tidigare hade han förmodligen inte behövt vara hemma. Live and learn. Maken har däremot varit utslagen söndag- tisdag. Hög feber och andningsbesvär, stackars maken. Nu verkar han ha repat sig, även om han fortfarande är rätt ynklig.

Om en månad ska jag till London med en kompis, blir sååå kul, längtar verkligen!

Surt inlägg, blåää.

Snurr snurrr!

Jäklar nu är hösten och vardagen här. Och fort snurrar det… Förra veckan hade vi en ”sladdvecka” på semestern. Svärföräldrarna var här och vi badade till och med i sjön en av dagarna- så varmt var det. Känns helt otroligt när man tittar ut idag, spöregn och jag fryser i läderjackan…

Nu är sonen inskolad (tror jag?) på det nya dagiset. Jaaa det heter förskola men det känns löjligt att kalla det för det. Det är ett dagis liksom, och blir inte någon skola även om man kallar det för det. Nåväl. Det nya dagiset känns mer strukturerat och det är liksom lite mera ordning. Lärarna/ fröknarna känns bra, en av dem är lite äldre och känns som en av ”det gamla gardet” som inte rädd för att vara tydlig med att sätta gränser på ett bra sätt och inte dalta. Det gillar jag. Jag älskar min son men inte andra ungar, särskild de skrikiga. Hur kommer det sig att det alltid finns ungar som tjolar som idioter och bara är too much på alla sätt? Jag måste verkligen lägga band på mig för att inte bli irriterad. Och det är alltid de som tar tid och resurser från andra barn som inte låter så mycket. Det intressanta är att om man sätter sådana individer i en grupp brukar de börja reglera sig själva bättre med lite stöd- det har jag sett så många gånger på jobbet. Jag är övertygad om att man borde jobba mer så även på dagis så att de stojiga ska hitta en lugnare roll och de lugna ska våga kliva fram när de stojjiga är borta.

Jag har fått mera klarhet i vilka roller jag ska jobba i i min nya tjänst. Men inte så mycket om vad dessa roller innebär mer konkret. Den ena är att jag ska driva processförbättringar genom några processägare. Inget jättespännande men helt okej. Den andra är att jag ska vara vice program manager för det stora sparprogram som vårt affärsområde måsta implementera. Vad vice rollen innebär är det ingen som kan säga men det kommer nog att klarna. Jag har god kontakt med han som är program manager. Problemet är bara att vår gemensamma chef är ett ”filter” mellan programmet och ledningen, hans gamla beteende precis som jag trott. Jag kommer att söka mig vidare och slå till när rätt chans dyker upp. Ska träffa en rekryterare om ett par veckor för ett förutsättningslöst möte. Ska pejla vilka trender som går på marknaden och börja med att kasta ut mitt nät. Jag känner mig lite wild and crazy i meningen jag har inget emot utmaningar ”i sidled”. Jag vill ut och bygga upp och inspirera och strukturera. De absoluta kraven är att det är en stimulerande tjänst på rätt företag med rätt värderingar, rätt chef och flexibelt arbetsliv. Det kanske tar ett år att hitta rätt, helt fine för mig.

Hösten har precis börjat men det är många planer på g. Nästa helg ska vi till svårisarna då svärfar fyller 70. Vi ska på en ölmässa, mannen ska på en weekend med en vän, jag ska på en weekend till London med en vän. Kanske ska vi ta en weekendresa alla tre med sonen. Planen var att kanske ta en vecka vid Medelhavet i oktober, men de krav vi har (inte för lång flygtid, bra sandstrand, barnvänligt hotell _i_ ett samhälle, lägenhet med två rum alt rum+kök) kostar mer än vad de smakar. Dessutom är mina semesterdagar slut, haha. Vill spara de sparade. Så det blir nog en resa i juni nästa år istället.

Nu borde jag faktiskt ta och jobba lite. Blä, har en massa tråkigt dokumentjobb framför…

Back to the office

Hur länge har jag varit borta från kontoret? Inte så länge egentligen för jag var på en intervju för en intern chefstjänst förra veckan. Jag är inte helt övertygad men vi får sa vad som händer… Jag har EGENTLIGEN inte jobbat sedan midsommar, även om min formella semester endast var 3v lång. Veckorna innan min semester var ingen på kontoret och jag jobbade hemifrån (läs hade mailjour- medan inga mail kom). En ny organisation som gäller from 1 juli = ingen jobbar förrän slutet av augusti… Nog med det.

Min ledighet har varit lång och härlig. Varit i min hemstad med sonen och min mor- det gick oväntat bra även rent prakriskt- sömnen funkade för alla och allt flöt på med både flygresorna och andra grejer. Har varit hemma och gjort utflykter. Senaste veckan kom äntligen sommaren.

Jag har liksom glömt hur det var att vara på jobbet. Och trots att jag varit här i två timmar har jag redan hunnit skicka iväg mitt CV till en rekryterare jag fått tips om- ska börja med att pejla den externa marknaden och se vart det bär. Blir det en extern tjänst kommer det att ta många månader innan jag hittar rätt och det blir en ”match”. En god vän och kollega gick til en stor industriconcern nyligen så hon ska pepp mig.

Sweet Lord, första veckan på kontoret är alltid en kamp… Och jag vet inte ens vad mitt uppdrag i höst blir i denna tjänst. Ska träffa chefen över lunch.

Morföräldrarna är i Stockholm på besök och stannar hos min mamma till i början av september. Denna vecka är det mamma och morföräldrar som har sonen (vi lämnar och hämtar). Nästa vecka har jag och mannen semester igen, han föräldrar kommer och ska bo hos oss i några dagar.

Over and out!

Sommar och…regn

Long time no see…

Snart har halva sommaren gått och ja, sommaren har inte direkt varit något att tala om i år rent vädermässigt. Man ska inte gnälla men det är f*n inte kul när det varit grått och kallt sedan oktober ifjol.

Jag måste ta mig härifrån. Koncern som jag jobbar för är i en bransch med extrema förändringsbehov som är drivna av ändringar i efterfrågan och även politiska skiftnngar. Den nya organisationen har bantat antalet chefstjänster med 20-30%, och det har varit huggsexa om de kvarvarande chefstjänsterna. Det finns många chefer som ”blivit över” och ofta står först i kön för de intressanta uppdragen som kommer att vara kvar. Av de nytillsatta cheferna är det ingen som INTE varit chef i den gamla organisationen.

På pappret kommer jag att vara ”deputy program manager”, alltså vice projektledare för att stort förändringsprogram som en del av koncernen ska genomföra. I praktiken är min roll högst oklar. Min chef, låt oss kalla honom Jens, rapporterar till en av direktörerna. Andreas från Tyskland är programledaren. Jens har jag rapporterat till i ett halvår förra året, och han är helt ok som person men egoistisk som chef. Jag kommer inte att gå med på att göra skitgörat och låta honom få äran- been there donet that.

Ska se mig omkring efter en annan tjänst här i huset, och finns det inget intressant får jag gå externt. Inte det jag egentligen vill, men jag har redan ”övervintrat” i ett år i väntan på bättre tider- som inte ser ut att komma. Det har visserligen passat ganska bra med det första föräldra- och dagisåret, men jag måste få känna ”flow” i karriären igen.

Det är nedskärningar på g på vår koncern och det är otroligt tungrott. Branschen har varit i förändring ett tag, men det är först nu behovet av förändringar blivit riktigt akut. Tidigare förändringsprojekt har bara lyckats komma halvvägs, och aldrig på djupet. Det har varit samma gamla gäng med (till största del) gubbar som bytt plats med varandra i flera år.

Flera duktiga kollegor, yngre kvinnor, har lämnat koncernen det senaste halvåret och gått till chefstjänster externa- tjänster som de inte hade kunnat få här- det finns redan en kö av ”regimtrogna”…Nu låter det kanske värre än vad det är, men det är lite av en ankdamm. Det finns 3-4 personer som varit här ett tag och som det gäller att niga för om man ska bli rekommenderad. Det är väl politiskt på alla företag av den storleken. Jag ska nog titta på ett företag i mellanklasstorleken. Varken en start up (där man visserligen har en större chans att avancera om man är riktigt bra, men där manman måste göra precis allt, hoppas på att VDn är vettig, dessutom är det långa dagar. Been there too) eller en koncern (där det bevisligen är bekvämare, samtidigt som ”klubben för inbördes beundran” gör att man måste spela med och slicka sig uppåt, dessutom riskerar man bli för snäv i det man gör)

 

Jag har jobbat inom mitt område på heltid sedan 2007, när jag var klar med mitt andra examen. Jag har gjort hundåren, fyra sådana, på en start up som blivit stort och känt. Fyra chefer där EN av dem (VD:n) varit intresserad av att se mig växa och satsat på mig. Jag har snart gjort fyra trevliga men mindre ”kul” år på denna stora firma, där två av cheferna velat se mig växa. Båda två har jag blivit av med iom omorganisationerna. Jens är INTE en chef som vill se sina medarbetare växa. Eller tja, han kommer iaf inte att göra ett piss för att det ska ske, även om han inte är någon evil mind eller psykopat. Han är en politiker (bokstavligen- han har länge varit politiskt engagerad i sn kommun) så han kör på det spelet. Sådant skitsnack ser jag på avstånd. Andreas, den tyske programledaren, har själv hoppats på en chefstjänst, han har drivit några liknande stora projekt tidigare med ett väldigt bra resultat. För honom är det ingen merit att driva detta program, egentligen, och jag tror att han också kan vara sugen på att göra något annat.

Jag vill utveckla och utvecklas, träffa människor, inspirera människor, driva förändrigar, kombinera start-upens framåtanda och flow med koncernens mänskligare syn på work-life balance.

Vi får se vad det blir. Tre veckor kvar till semestern (de flesta dagarna jobbas hemifrån) och sen får vi se.

 

 

En fnurra på tråden

…vi går genom en lite jobbig period, Mannen och jag. Jag har tröttnat på att det är stökigt hemma (jag är verkligen inte utan skuld) och han tar det mesta som kritik, även när det inte är menat så (ex. jag säger ”jag ställer in disken” så tror han att jag tänker ”jag gör det för att ditt lata svin inte gjort det än, fast du borde”). Att han känner sig kritiserad gör att han har svårare att vara ”fysisk”, alltså krama, pussa, hålla hand. Då känner jag mig oälskad och då blir jag petig på riktigt. En ond cirkel. Det är lite tjafs men vi jobbar på det… Så patetiskt egentligen, men det byggs på och blir svårt att blunda för, även om jag VERKLIGEN blundar för mycket…

Inte är det lättare av att han ska till tandläkaren och laga några hål, så nu har jag haft världens ynkligaste man i nästa en veckas tid… Vi är faktiskt rätt trötta båda två, varför förtsätter man att sova dåligt trots att sonen sover hela natten utan ett minsta pip varje natt? Det finns inte längre något samband med det, utan jag börjar tro att jag blivit permanent sömnstörd på något sätt. Det kommer regelbundet persioder då jag absolut inte kan somna. Skittrött, men fram till midnatt ligger jag i ett slags ”dvala”. Varken vaken eller sover, jättelätt sömn, och vaknar helt var 5-e minut. Otroligt störigt…

Jobbet, tja, det är fortfarande inget beslut om vem som ska leda transformationsprogrammet. Så nu har jag generellt haft väldigt lite att göra på jobbet i ca 3 veckor, några få dagar är undantaget. Jag stressar inte upp mig över det utan tar och njuter av ”andrummet”. Snart kommer alla att springa runt som yra höns igen, så lite lugn innan stormen är bra. Och det bästa är att PRECIIIS fått veta att min blivande tyska chef HAR SAGT UPP SIG!! OMG det är värt att fira. Vi får en annan chef, min gamla svenska chef, han är ingen ledartalang heller men han är ärlig och vettig. Så livet är fullt av överraskningar 😉

2,5 veckor kvar till midsommar- är inte det helt galet?! Det har ju varit så kallt hela våren, så idag den 1 juni känns det snarare som 1 maj… Helgen efter midsommar ska Mannen och jag till London- we ❤ UK- och sedan ska jag och morsan på en resa veckan därpå. Jag jobbar sedan nästan hela juli (Mannen har semester) och är ledig i 3 v sen. Vi har en gemensam ledig vecka i augusti- ingen aning om vad vi ska hitta på, vi får se helt enkelt!

 

Jag kommer att få en skitchef- dags att undersöka alla alternativ

Okej, jag har fått konfidentiell information om vem som kommer att vara min framtide chef. Det är en som jobbat i Tyskland och jag har många gånger, långt tidigare, från fem personer som jag litar på, fått höra att det är en person med psykopatiska drag som man under alla omständigheter ska undvika att arbeta med. Tyvärr saknades det en tysk i ledningsgruppen och det måste ha bidragit starkt. Hela teamet i omorganisationsprojektet är i chock- rekryteringarna sköttes separat så det är inget vi hade insyn i. Alla ska söka sig bort från den nya enheten som denna person ska vara chef över med start i sommar.

Denna tillsättning ger tyvärr en bild av att vår nya direktör har ett dåligt omdöme. Hon hade fått information om tyskens obefintliga ledaregenskaper, kontrollbehov, micromanagement och mobbningsfasoner.

Nu kommer jag att lägga ännu mer tid på att undersöka andra öppningar för mig. Jag sitter lugnt i båten och jag drappas inte av panik- men jag måste vara realistisk. Jag har tillräckligt mycket skinn på näsan för att inte låta nogon sätta sig på mig, men jag har varit med om sådana chefer- och det tar energi att behålla sin integritet. Livet ska inte behöva vara en kamp. Men jag måste ta mig TILL någon isf, inte från något.

I eftermiddag ska jag nätverka.

Midsommar om 6 veckor

6 veckor, alltså 1,5 månad, och vi är mitt i sommaren. Det går fort. Någon sa en gång att åren mellan 20 och 30 går jättefort, men den personen hade fått barn i tidiga 20-årsåldern. Visst gick min 20-årsålder rätt fort, men det är nu det snurrar ännu fortare. Jag försöker att vara ”här och nu” så mycket som möjligt. Göra sådant jag mår bra av, och välja bort det som inte är bra för mig. Gosa Mannen och sonen bakom örat och tänka ”små barn-små bekymmer”. Fundera på vad som är viktigt. Vara tacksam över att alla är friska (ta i trä).Folk får cancer, folk dör unga, hur lång tid får vi på jorden?

Nä nu blev det lite väl deppigt. Jag måste ta itu med det här med cellprov. Var gravid när jag fick förrförra kallelsen och hade mens när jag fick den förra i höstas.

På jobbet är det fullt upp med omorganisationsprojektet. Jag har full insyn, men det kommer att vara tufft framåt. Min funktion ska minska med en tredjedel personalmässigt, och den avdelning jag själv kommer att tillhöra kommer att ha ännu tuffare krav. Det kommer att erbjudas frivilliga avgångserbjudanden, som det brukar, men det är inget för mig. Jag vill helst inte söka mig externt (gillar företaget och det finns liksom viktigare saker att lägga energin på än att söka jobb) men jag är för ung och varit här för kort tid för att kunna casha ut. Hade någon erbjudit mig en årslön hade jag funderat, men det blir inte ens i närheten av sådana belopp. Vem som kommer att bli min nya chef kommer att vara klart inom 1-2 v. Jag vet nästan hundra vem det blir, men konstigare saker har hänt- bara att vänta och se. Han är okej, lite svår att få att prata (harat att behöva dra ut svar ur folk). Jag har givetvis kastat ut mitt nät och pratat med Direktören och med några andra personer för att visa att ”jag finns”. Får de om något intressant uppdrag dyker upp, eller om det blir att göra det bästa av det som kommer. Jag är inte orolig någonstans eftersom jag har full insyn. Vad som än händer blir det inte någon överraskning.

Jag mår bra.