Snälla mensjäveln…

…kan inte du komma nu. Jag vill helst slippa dig på min bröllopsdag.

Vad kan gå fel på brölliopsdagen?

• Det är skitväder och spöregn när jag vaknar.
• Jag vaknar med med stora påsar under ögonen (tack a min far för skitgenetiken)
• Det blir superstressigt med smink/ hår/ klänning pga att något händer, ex. om frisören blir sen eller om något på klänningen går sönder
• Brudtärnan som ska köra till kyrkan kör fel och vi blir stressade/ sena
• Brudbuketten visar sig vara ful och/eller i fel färg (den ska vara i cerise)
• Brudgummen glömmer ringarna eller slarvar bort dem
• Brudgummen har grisat ner kläderna eller har tagit fel skjorta/skor; har ful slips/ hår etc
• Jag bryter ihop när vi går in i kyrkan
• Folk tar bilder med blixt och skrämmer mig
• Jag börjar böla och förstör sminket, det blir KATASTROF då
• Folk kan inte bete sig när vi ska ta gruppbilden, utan är som förvirrade får som inte fattar att man ska gå och ställa sig på kyrktrappan för att bli fotade
• Gäster som åker bil glömmer/ skiter i att ta med sig andra gäster vilket gör att det exakta antal stortaxis som vi beställt, inte räcker
• Cateringfirman blir sen och tar en förvirrad 18-årig servitör som inte fattar nånting och gör fel
• Gästerna gnäller
• Maten smakar illa
• Gäster passar på att ta mycket när det är ”gratis” och maten räcker inte till för alla
• Musiken funkar inte

 

 

 

 

 

 

 

Man får gnälla på sin blogg

Det är därför jag har skapat en.

Idag har verkligen varit en skitdag. Inget har hänt som har gjort den så, ingen har skällt på mig, eller varit taskig. Jag har haft tre telefonmöten (kul! not.)  Det är 11 arbetsdagar (10 om man räknar bort idag) kvar till min första semesterdag och jag har många tråkiga arbetsuppgifter att slutföra. Känns rörigt. En massa mailande, koordinering och förmedlande, inget ”value adding” som det brukar heta. Bajs bajs bajs.

Sen har jag inte ätit nån ordentlig lunch heller, så det låga blodsockret bidrar inte heller till nåt strålande humör.

Jag hatar att ”fixa”, sånt tas för givet.

Blä.

Hur fan ska jag klara kunna åka hem utan att köpa tröstchoklad i t-banekiosken??

Vill inte, men måste

Har nyligen skickat ett mail till några avdelningskollegor på mitt gamla jobb. Det har gått ca ett halvår sedan jag slutat där, och jag har verkligen behövt denna distans till mitt gamla jobb. Har kontakt med ett par personer därifrån som jag känner privat, annars har jag inte velat ha kontakt med någon överhuvudtaget. Tanken på att komma och hälsa på har varit ångestframkallande, och det är det fortfarande.

Why? Jag har varit med och byggt upp ett stort område på mitt gamla jobb under ett antal år, firman är och varit extremt framgångsrikt, växer och vuxit. En bra firma i grunden.  Har aldrig fått uppleva riktig uppskattning av cheferna som varit typiska entreprenörer. Lärt mig mycket. Var tvungen att dra, mådde inte alls bra med den frånvarande och obrydda chefen och kände för mycket om för många människor. Kan fortfarande känna ett stick i hjärtat när jag ser hur mycket bättre det är där idag- med en ny chef som börjat när jag redan bestämt mig för att lämna- och känna en sorg över att jag aldrig fått chansen utan få ”skörda det jag sått”. As simple as that =)

Nu har jag alltså faktiskt mailat några kollegor från min avdeling, ett soligt mail.

För karriärens skull.

Kanske kommer jag och hälsar på dem. Masken ska på. Igen. Men jag klarar det =)

 

Nämen tack kära kropp

• Januari 29 dagar
• Februari 26 dagar
• Mars 26 dagar
• April 27 dagar
• April 21 dagar
• Maj 17 dagar

Vad är det för något? Jo, menscykeln. I april hade jag räknat ut att det skulle vara så fint att jag inte skulle ha mens på bröllopet. Vad händer med min mens då? Jo, den dyker upp först på dag 21 och sedan på dag 17. Nu kommer jag att få mens ca en vecka innan bröllopet eller kanske får jag en present på bröllopsdagen.

Värdelösa kropp.

Gröt i huvudet- bröllop, barn, jobb

Nästa månad gifter jag mig, vilket kommer förutom den underbara upplevelsen (hoppas jag) resultera i följande:

• Jag byter efternamn, och det kommer att kännas skitkonstigt, samtidigt som jag velat det länge
• Jag får äntligen klippa mig– jag har långt tjockt hår som jag sparat ut i 1,5 år. Nu får det vara nog med ett hår som tar en evighet att torka, som som är preciiiiis överalt- i ansiktet, ögonen, öronen, eller i en trist knut
• Jag får använda min nyinskaffade skitsnygga vigselring och inte bara smygprova den när mannen inte tittar på
• Jag kommer att få öronen söndertjatade med bebistjat

Herregud.

Ja, det ser ut som att det inte finns något annat val än att kasta p-piller, och det är läskigt mest för att jag använder dem för att bl.a. hålla mina cystor under kontroll. Mannen var väldigt blödig i helgen när vi varit på kryssning och han såg alla småbarn på båten. Han vill ha bebis, och det nu.

Hoppas han inte ger upp och vill skaffa en mer fertil kvinna. Jag har gjort mannen väldigt medveten om vad jag har för medicinska problem och vad det kan komma att innebära för min förmåga att bli gravid.

• Jag vet inte om jag har ägglossning, även om jag har regelbunden mens
• Jag vet inte om min enda äggledare har passage, sannolikt inte för den såg ut att ha varit skadad redan för 10 år sen
• Jag vet inte hur min äggreserv ser ut, hur laparaskopin för 10 år sen och alla cystor påverkat den

En av nära kompisar har meddelat i helgen att hon är med barn- kul för henne, önskar henne allt gott- jag är inte avundsjuk för själva graviditeten för 5 öre.

Men jag önskar att mitt enda problem var NÄR man ska sluta med p-piller, inte OM jag kan få barn överhuvudtaget, och hur många IVF-behandlingar jag ska behöva gå igenom då.

Man kan inte få allt. Världens bästa man, bra jobb, ekonomiskt oberoende, i övrigt frisk, bra vänner.

Mannen vill ha barn och han är redo att ta det största ansvaret. Tur det iaf =)