Nästa månad gifter jag mig, vilket kommer förutom den underbara upplevelsen (hoppas jag) resultera i följande:

  • Jag byter efternamn, och det kommer att kännas skitkonstigt, samtidigt som jag velat det länge
  • Jag får äntligen klippa mig– jag har långt tjockt hår som jag sparat ut i 1,5 år. Nu får det vara nog med ett hår som tar en evighet att torka, som som är preciiiiis överalt- i ansiktet, ögonen, öronen, eller i en trist knut
  • Jag får använda min nyinskaffade skitsnygga vigselring och inte bara smygprova den när mannen inte tittar på
  • Jag kommer att få öronen söndertjatade med bebistjat

Herregud.

Ja, det ser ut som att det inte finns något annat val än att kasta p-piller, och det är läskigt mest för att jag använder dem för att bl.a. hålla mina cystor under kontroll. Mannen var väldigt blödig i helgen när vi varit på kryssning och han såg alla småbarn på båten. Han vill ha bebis, och det nu.

Hoppas han inte ger upp och vill skaffa en mer fertil kvinna. Jag har gjort mannen väldigt medveten om vad jag har för medicinska problem och vad det kan komma att innebära för min förmåga att bli gravid.

  • Jag vet inte om jag har ägglossning, även om jag har regelbunden mens
  • Jag vet inte om min enda äggledare har passage, sannolikt inte för den såg ut att ha varit skadad redan för 10 år sen
  • Jag vet inte hur min äggreserv ser ut, hur laparaskopin för 10 år sen och alla cystor påverkat den

En av nära kompisar har meddelat i helgen att hon är med barn- kul för henne, önskar henne allt gott- jag är inte avundsjuk för själva graviditeten för 5 öre.

Men jag önskar att mitt enda problem var NÄR man ska sluta med p-piller, inte OM jag kan få barn överhuvudtaget, och hur många IVF-behandlingar jag ska behöva gå igenom då.

Man kan inte få allt. Världens bästa man, bra jobb, ekonomiskt oberoende, i övrigt frisk, bra vänner.

Mannen vill ha barn och han är redo att ta det största ansvaret. Tur det iaf =)