Jag har blivit mindre nojjig på karriärfronten. Jag får inte längre panik över att förstå att jag inte blir VD innan 30. Nä, jag har aldrig velat vara VD, dock chef eller dylikt inom det område jag arbetar inom. Det har jag varit en gång i tiden, men nu menar jag Big time.

Jag vill utvecklas. Jag måste utvecklas och lära mig nya saker heeela tiden, annars blir jag helt nipprig och börjar ifrågasätta meningen med livet.
Jag kan bli funktionsansvarig/ processägsre på koncernnivå inom ett av områden jag jobbar med.
Jag kan bli chef för en grupp.
Jag kan gå närmare affären och få en roll där.
Jag kan röra mig mot verksamhetsutveckling.
Jag kan…tja, jag kan inte sluta tänka på möjligheterna. Har bara varit på det nya jobbet sen i januari och det ÄR bra nu, men jag vill veta vad mitt nästa steg kan vara.
Jag måste ha kontrollen.

Jag vill skaffa en mentor igen. Bett min chef om tips utan att ha fått några, så nu måste jag ta saken i egna händer.

Ska träffa en kollega från mitt gamla jobb imorgon- sjukt spännande! Nu kan jag se på allt utan att må dåligt. Äntligen.

Herregud, måste jag vara så nojjig jämnt 🙂