Jag blir besviken på kvinnor som är föräldralediga i 1 år. Även om jag kan respektera deras beslut. Alla har rätt att göra som de vill och jag har rätt att vara besviken om jag vill.

Jag är riktigt besviken på kvinnor som är föräldralediga i 1,5 år. Eftersom kvinnor straffas kollektivt så hjälper dessa kvinnor till att befästa arbetsgivarnas syn på kvinnor som opålitlig frånvarande arbetskraft som prioriterar familjen. Dessa kvinnor har givetvis inget direkt ansvar för att jag eventuellt kan diskrimineras, men faktumet består.
Jag föraktar kvinnor, särskilt välutbildade, som ger upp sig själva som individer och blir 100% mamma-vilken slöseri med utbildning som samhället betalat åt dem! Inte desto mindre har dessa människor rätt att göra dom de vill.

Det har länge varit ett standardargument att kvinnor tar ut längre/ all föräldraledighet eftersom familjen förlorar ekonomiskt när männen är hemma. Så är det säkert i en del familjer där inkomstskillnaden är riktigt stor, men jag tror att detta argument är på det stora hela bullshit.
Jag känner minst tre familjer där  kvinnorna tjänar minst 130% av mannens lön, men ändå varit hemma i ett år.

Så om inte det är pga ekonomin, varför delar man inte lika på föräldraledigheten ändå?
Jo, för att majoriteten av kvinnor VILL vara hemma. Modersinstinkt? Könsnorm där man ses som en dålig kvinna om man börjar jobba tidigare? Kanske både och.

Men då ÄR ju kvinnor en opålitlig frånvarande grupp och ska hålla tyst när arbetsgivaren väljer bort dem om det finns en man att ta. Ingen arbetsgivare vill ha frånvarande anställda.
Och man får inte fråga om förväntad längd på ev. föräldraledighet under en anställningsintervju (konstig regel ur diskrimineringssynpunkt- du som tillhör gruppen kvinnor diskrimineras ändå- även om du inte vill ha barn eller vara föräldraledig alls)

Så kvinnor där ute- skippa ekonomisnacket och säg JA JAG VILL VARA MAMMALEEEEDIG SÅ LÄNGE SÅ MÖJLIGT MED MIN BÄÄÄÄÄBIS- och ta konsekvenserna i form av sämre karriärmöjligheter, dålig pension och ekonomiskt beroende av din man. Gå dessutom ner till 75% i arbetstid i säg, fem år per barn, för att fullgöra ditt livs uppdrag. Och tyck sedan lite synd om dig själv för att du ju ”gjort allt för familjen” men sitter där bitter och sliten när du femton år senare ändå tröttnat på varken mannen eller barnen uppskattar det du gjort.

Vill du däremot ha familj OCH karriär- börja dela på föräldraledigheten.
För ditt barns skull. För din anställningsbarhets skull. För att du har en ryggrad att stå emot vad din man, mamma, bästis och svärmor tycker. För ditt pensionssparandes skull. För att du är en egen person- inte mest mamma. För att din man både ska och klarar av att ta ansvar.För din familjs skull- jämställda par skiljer sig mer sällan. Men det vet du ju redan.

Jag är nöjd om du blev lite provocerad här- det var tanken ;))