Nu är det långt kvar tills frågan blir aktuell på riktigt, jag är inte ens gravid ;))

Men jag kan inte låta bli att märka vilken hysteri det är kring området AMNING. Det verkar finnas så oerhört många tabun? Man får inte välja bort att amma. Man får inte amma för ofta. Man får inte amma för lite. Man får inte amma för länge.

Varför är kvinnor så duktiga på att skuldbelägga varandra?!

Kom över denna vettiga artikel idag: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lojligt-att-forbjuda-reklam-for-ersattning_7800690.svd

Så, varför skuldbelägger kvinnor kvinnor så fruktansvärt mycket? Varför stigmatiseras man om man väljer bort amning helt? Eller slutar amma efter ett halvår? Eller fortsätter att amma även efter 2 år? Get a life säger jag. Ungarna blir inte knäppa av varken det ena eller det andra, allt annat lika. DÄREMOT är risken för att de blir knäppa större om man har hispiga föräldrar som inte litar på vad de SJÄLVA känner, efter att ha läst på om för- och nackdelar, och kan göra egna val.

Jag kan i dagsläget inte kan tänka mig att ge bröst till ett barn, om jag får barn vill säga. Jag har känsliga bröst (ursäkta detaljerna ;)) så tanken på att ha någon där äcklar mig. Urk!!! Dessutom ser jag gärna att min Man också knyter an till barnet genom att ta ansvar,  mata tidigt.

Däremot är jag medveten om vissa fördelat med att få modersmjölk och jag kan tänka mig att använda pump de första månaderna, OM det fungerar. Och att sedan ge mjölken i flaska. Och ge mjölkersättnig om det inte räcker. Det känns okej, för då är det jag själv som bestämmer över min egen kropp, samtidigt som barnet får mjölk.

Jag skulle inte redovisa för någon hur jag gjorde om folk skulle se mig eller Mannen med flaskan. Om någon kompis eller familjemedlem skulle försöka skuldbelägga (vilket jag inte tror att någon av mina vänner skulle göra faktiskt), så skulle jag bara säga att det är det enda sättet som fungerar för mig, utan att gå in på detaljer.

Amma på hur och hur länge ni vill, eller inte vill!

Men skuldbelägg inte.