Idag är det dags att besöka min kompis som fått barn för ett par månader sen. Hon vars liv är så jäkla perfekt. En annan vän ska följa med så det känns lite bättre faktiskt.

Min hmm…mindre lust att besöka kompisen beror faktiskt inte på att jag tycker att det blir jobbigt att se att hon lyckats men inte jag. Jag gillar helt enkelt inte bebisar/småbarn. Jag hade tyckt att det varit jobbigare att besöka henne som gravid ur lyckats-misslyckats aspekten, men när bärnet väl är ute känns det inte lika jobbigt. Det är jobbigare med gravidmagar än med spädbarn faktiskt. Jag vill ju inte ha hennes barn, utan just förmågan att bli gravid när jag så väljer.

Och kompisen bloggar om att hennes bebis är sååå snäll och sover länge etc etc. Hon väljer givetvis att endast skriva om de positiva grejerna på bloggen, men man kan ju nästan bli lite kräksjuk på hur perfekt andras liv kan vara ;))

Vi får se hur ”mammig” kompisen blivit- givetvis ska vi prata om föräldraskap etc, men helst inte mer än 50% av tiden. Jag vill helst behålla vuxenkontakt med kompisen, och jag tror att lägenhetsförsäljning blir min räddare i nöden idag faktiskt. Kompisen ska själv flytta snart så de var inne i mäklarsvängen alldeles nyss och kan säkert bolla lite grejer.

Min vän som följer med är också ofrivilligt barnlös (hur stor sannolikhet är det att vi båda är det, huh??) så vi får hjälpa varandra att bearbeta besöket både innan och efter.