Nånting har jag gjort rätt iaf

…för att mannen är helt underbar och ger mig frukost på sängen nästan varje dag denna påskhelg.
Tänk att han står ut med alla mina knäppheter och nojor

Träffat min gravida f.d. kollega igår

Igår var det dags, men jag var rätt lugn. Jag visste ju att hon var gravid, men hade hon INTE skrivit det och skulle jag se henne gravid helt utan förberedelser hade jag nog fått ta på mig ett stenansikte och spela obrydd. Det gjorde jag ju ändå litegrann igår.

Nej jag är inte alls avundsjuk på att hon ska få barn, dock så är jag sjukt avundsjuk på hennes förmåga att bli gravid när hon ville.

Jag ser i min Google Calender (tacka Google för sökfunktionen ;)) att jag träffade henne senast i slutet av september. Nu är hon i v 29 vilket innebär att hon måste ha plussat bara några dagar eller nåt efter att vi träffades, hon nämnde då att de precis hade ”börjat”.

Ja. Vad ska man göra? Vad ska jag göra? Jag kan inte göra nåt åt att jag 14 menscykler senare frtfarande är lika ogravid som inna, utan att några fel egentligen finns.

Helt ärligt orkar jag inte tänka på det just nu, jag orkar inte älta. Nej, jag har inte accepterat det, men jag har aktivt valt att inte  bry mig.

Jag tänker dricka en massa påsköl och äta sushi och mögelost. för att jag vill och kan.

Så.

Jag vill kunna ta det lugnt och vara nöjd där jag är

Jag har märkt att jag har känt mig fruktansvärt understimulerad på jobbet de senaste… två månaderna. Jo, det finns saker att göra men det är inte ”rätt” saker om man säger så. I och med omorganisationen i höstas förändrades mitt ansvarsområde något samtidigt som jag rott i land två stora projekt. Utan att några nya utmaningar tillkommit. Chefen är som sagt väldigt nöjd med min prestation och vet mycket väl om att jag vill ha ett nytt utmanande projekt eller liknande, dock finns det inget sådant i verksamheten just nu, och det kan jag också se. Det är Business as Usual.

Om jag ska vara helt ärligt hade jag stundtals kunnat sköta mitt jobb på halvtid med lika bra resultat.

Samtidigt vill chefen nominera mig till ett internt talangprogram i år, så det är inte läga att röra på mig internt än. Externa rörelser är inte aktuella förrän till jul etersom vi flyttar i höst och en fastanställning är självklart ett argument vid bankförhandlingar. Där jag är idag är dessutom ett riktigt bra ställe att vara gravid och föräldraledig på (om det skulle bli aktuellt- tack vare IVF i höst hoppas jag- inom det närmaste året) även om jag inte skulle ta mer än någon månad.

Jag måste helt enkelt göra det bästa av situationen här och nu där jag är idag. Motivera mig själv. Ja spännande, not. Ska fundera på hur det ska gå till…

Slutgnällt för idag  =)

Veckan har börjat med en LinkedIn-överraskning

Ibland är LinkedIn riktigt roligt. Jag har en ganska välbesökt profil (LinkedIn är en nätverkplats för CVn kan man säga) och kan se vem som tittat på profilen. Gissa vem som gjort det förra veckan? Jo, mitt lilla ex, han som dumpat mig när vi köpt en lägenhet tillsammans. Han blev ihop med en kollega- som jag dessutom träffat i vänskapssammanhang flera gånger- men det ljög han också om. Så dåligt som jag mått då, fy fan!! Men det är en gammal historia som jag lämnat bakom mig nu.

Och vad är det roliga med LinkedIn då? Jo, det är att jag nu vet att han vet att jag gift mig eftersom jag givetvis heter mitt nya efternamn i min profil. Det gör inte mig nånting vad han vet och inte vet, men för honom måste det ända svida lite. Vi har inte haft någon kontakt på snart fem år nu. Han är inte gift (tacka Ratsit).

Alltid betala, aldrig få

Här kommer ett surt inlägg. Jag vet, de flesta av mina inlägg på bloggen är sura och man kan nästan börja tro att jag är en sur person. Men det är så att jag startat bloggen just för att få utlopp för bitterheten och irritationen. Så att de 5-10% bitterhet som finns i mig slipper förpesta min vardag. Skriver jag ner saker har jag lättare att släppa dem.

Nu så.

Jag är så förbannad på att jag verkar vara en person som aldrig får något gratis. Allt jag får måste jag snällt ställa mig i kön för och kämpa för. Det kan verka vara ett lyxproblem, vilket det säkert är, men alla har sin egen referensram som man jämför med.

Jag vill också få vara den som gör ett riktigt klipp på en bostadsaffär (istället för att gå back som jag gjort för några år sen då exet dumpade mig veckan efter vi fått tillträde till den lägenhet vi köpte tillsammans- på hans initiativ. Och vi var tvungna att sälja mitt i den brinnande bostadskrisen med en mindre förlust).

Jag hade också velat vara den som får en bra slant när exet dumpade mig. Ska man bli lurad in i en bostadsaffär och dumpad ska man iaf få bra med cash som plåster på såret.

Jag vill också vara den som har föräldrar eller svärföräldrar som bjuder på något när man bildar familj

Jag vill också få vara den som får lite arv från nån farbror

Jag vill också kunna bli gravid när jag bestämmer mig för det alternativt få fullständig utredning och vid behov IVF direkt. Nu ska tydligen papperslösa få gratis vård (skandal för övrigt- de har inte ens rätt att vistas i landet)- tror ni att IVF-köerna blir kortade för oss som BETALAR, när skatten som går till vården ska fördelas på fler?

Nej, jag ska aldrig få lite tur och få något gratis. Jag ska betala och vänta i kön. Och vara tacksam för det jag har. MEN ALLT JAG HAR HAR JAG SETT TILL ATT SKAFFA SJÄLV. Gud (eller whoever det är som bestämmer) har inte gett mig nån familj (som jag har skrivit har varken jag eller mina föräldrar några syskon, så jag har ingen släkt alls). Och nu måste jag kämpa arslet av mig för att ens få egna barn!!!

Jag VET att lyckan inte är normalfördelad och jag vet att livet inte är rättvisst. Men vafan, när ska det bli MIN tur att få lite tur?!?

Vintern har varit lång i år…

…och inte verkar det vara något slut på kylan än. Jag känner verkligen att jag måste ladda batterierna nu och det är två veckor till påsk nu. Mannen och jag har inga planer. Min mamma är bortrest och mer familj än så har vi inte här, samtidigt som vi inte orkar åka i flera timmar till mannens släkt… Vi sta ta det lugnt och bara vara. Mannen ska vara ledig påskveckan och veckan efter påsk- vintern har tagit hårt på honom och han måste också ladda batterierna innan flytten i mitten av maj, när vi sätter livet på paus i några månader. Vi ska ju bo lite inneboende, med eget kök och badrum, men ändå inte helt för oss själva eftersom det är mammas särbo vi kommer att bo hos.

Det kanske är lika bra att jag inte blivit gravid so far. Tänk, allt det som pågår plus illamående och krämpor på det? Hur överlever man?? Vi har ju fått en bekräftelse på IVF-remissen och skickat iväg den infoblanketten man skulle fylla i. Jag har en läkartid den 24 april.

Hur mycket orkar man…

 

 

Vad ska du göra med alla pengar?

Jag har alltid sparat mycket, oavsett hur mycket inkomst jag haft, och jag kommer att fortsätta med det. Det jag sparat har jag köpt flera bstadsrätter för. Jag har aldrig haft ekonommisk hjälp av några släktingar- jag har knappast några, och de få jag har har inget att ge. Jag har inte sparat och kommer inte att spara något privat till pensionen utan det får räcka med allmän pension och tjänstepension som arbetsgivaren betalar. Jag tror inte på pensionssysteet och på att det kommer att se ut som det gör om 40 år. Jag vet inte om jag lever så länge eller om jag är frisk då. Jag vill inte kasta pengarna i sjön och jag har idag inga arvingar att lämna pensionepengar till.

Min strategi är att istället investera i mina bostäder, sälja bostadsrätten(r)/huset innan pension och flytta till hyresrätt. Vid behov överföra förmogenheten utomlands där den inte synt, och på så sätt garantera en tryggad försörjning med bostadsbidrag och allt vad som kan komma att finnas, och inte finnas, om 40 år.

För detta ändamål står jag sedan fem år tillbaka i flera bostadsköer. Så kötiden, när den kommer att behöva användas, lär räcka för att få viken hyresrätt det än må vara, och hur få hyresrätter än blir framöver.

Någon nytta ska man ha av allmännyttan och staten när man projsar så mycket skatt. Så här är min strategi. Rätt eller fel- tiden lär utvisa ;))

Shoot me!!!

Men allvarligt, måste man verkligen åka till typ Sundsvall för att få träffa en vanlig jäkla gynekolog tidigare än om några månader?!??

Det jag säger när jag ringer är att jag vill få träfa en gynekolog för att diskutera några kompletterande blodprover i en fertilitetsutredning- då min läkare inte lät mig göra alla blodprover som ingår i en standardutredning för att jag är ”för ung”.

Jag har pratat med Sophiahemmet (lediga tider i augusti), UltraGyn (slutet av maj), CityGyn (maj) och till slut, efter mycket trugande och nästan teaterutspel inför sköterskan som sa att de ”inte tar emot nybesök” fick jag en tid hos Läkargruppen Victoria den 24 april. Har telefontid hos Octaviakliniken i eftermiddag men jag misstänker att de inte har lediga tider tidigare än den 24 april.

SHOOT ME!!! Det är helt galet att det är så långa väntetider, även när man vill betala fullt pris själv. Holy crap. Aja, nu är det senast den 24 april som gäller och jag hoppas att den kvinnliga (för en gångs skull) läkaren är vettig och tar mig på allvar.

Jag hoppas ju såklart att det verkligen inte är något fel även när jag gör fler prover (ex. TSH) och att det bara är lägre odds för att endast en äggledare finns. Men som jag redan sagt, jag vill ha uteslutit ev. hormonhinder som kan ha missats i min ofullständiga utredning.

Det värsta hade varit om vi kommit till IVF och DÅ upptäckt att ”ojsan, er läkare borde ha upptäckt och åtgärdat detta för ett år sen- ni hade kunnat bli gravida under väntetiden då”. Då hade jag varit riktigt förbannad.

Det är mycket grejer som hände ri vår…