Jag vill först och främst ha ett friskt barn, såklart.
Som en andra prioritet vill jag ha en flicka. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag ska kunna knyta an till en pojke. Detta är tankar som jag inte haft så mycket av tidigare men som kommer mer nu.
Idealt vill jag ha ett av varje kön, men kan man få sån tur? Kan JAG få det?

Jag tänker rationellt och rent statistiskt finns det en skillnad på hur nära barn av olika kön står sina föräldrar/mamma när barnen vuxit upp. Jag kommer att ha noll släktingar i livet när jag är gammal och att ha en nära och fungerande relation till de barn jag förhoppningsvis får, är avgörande för mig. Hade jag i spåkulan sett att mina barn flyttar till andra sidan jordklotet och vi hörs i telefon en gång om året hade jag inte velat ha barn, hela poängen försvinner liksom då. Man har aldrig några garantier, men statistiken säger att det är mer sannolikt att en mamma har en närmare relation med en vuxen dotter än med en vuxen son. Så ser det ut i majoriteten, än om inte alla, familjer jag känner.

Dessutom har jag ingen koll på pojkar, de verkar mest hyperaktiva och jobbiga. Jag är ensambarn och min mamma är ensambarn så pojkar har aldrig funnits i världsbilden.

Det är väl ingen katastrof om det skulle bli en pojke som förstabarn, men det hade inneburit att jag måste till Cypern eller liknande för att få en tjej nästa gång, känns inte så lockande att krångla så. Men jag hade inte vågat riskera ha två pojkar… Hemskt kanske, men så känner jag just nu.

Lite krasst, och säkert cyniskt, så är barn en investering. Inte för att man förväntar sig en ekonomisk avkastning såklart, men en känslomässig. En jäkligt osäker investering. Men skaffar man inga barn blir ju avkastningen garanterat noll, sannolikheten ökar med varje barn (ju fler man har desto större chans att nån vill ha en nära relation även när de flyttat ut, och då helst i samma geografiska område).

Jobbiga tankar