Igår var dagen då tre saker skulle ske:
-Slutbesiktning av lägenheten som vi flyttar till om exakt en månad (eufori)
-Utskick av gravidbesked till mina fem närmaste kollegor (ångest, drömt mardrömmar om att ag skickat fel saker till fel personer tre golika nätter)
-Utvecklingssamtal med chefen (har knappt tänkt på)

Lägenheten var fantastisk och jag vill flytta in nuuu. Dock har de kaklat badrummet åt helvete fel. Vi skulle ha glasmosaik på ena väggen och fick den på en helt annan vägg. Byggbolaget erkände genast sitt fel (de missade att ge kaklarna vår skiss). Jag sa att de får återkomma med ett erbjudande om ekonomisk kompensation för att vi ska lämna badrummet som det är. Om vi inte tar det får de göra om enligt skissen, och jag accepterar inte några förseningar med inflyttningen. Förmodligen kommer de att vara för snåla och får göra om allting.

Kom till jobbet på ett strålade humör trots detta lilla missöde med kaklet. Mailade ut den på förhand noggrant skrivna och omskrivna mailet om min graviditet till kollegorna. Tonen var humoristisk men det framgick med att tydlighet att jag undanber gravid- och förlossningshistorier på fikarasterna, samma sak gäller kommentarer om min vikt och utseende. Kollegorna svarade glatt grattis och allt verkar vara under kontroll.

Helt oväntat gick utvecklingssamtalet åt helvete, som jag ser det. Det var jag inte alls beredd på.

Min roll/tjänst är tudelad. Ca 70-80% är jobb i projekt och processer där jag driver arbetet mot andra delar av organisationen. Jag var egentligen anställd för att ha denna roll till 100% för 1,5 år sen, men iom omorganisationen för ett halvår sen fick jag ytterligare en annan del som är ca 20-30% och som på pappret ska vara strategisk rådgivning inom ett område till en mindre del av organisationen. I praktiken går det ut på att vara en mindre kvalificerad servicefunktion som egentligen till största del kan och ska skötas av företagets gemensamma servicecenter. Chefen VET att jag egentligen hellre valt bort denna del av rollen men nu måste jag ha det för att alla ska ha det.
Trots tydlig kommunikation om vilka frågor jag kan hjälpa med, och vilka frågor som ska gå till X och Y, kommer folk ofta till mig i dessa frågor som X och Y ska få. Jag sitter trots allt tio meter bort och de andra måste man maila eller ringa. Jag förklarar då ödmjukt men bestämt att jag tyvärr inte kan hjälpa då jag varken har tillgång till rätt verktyg eller befogenhet att göra något i dessa ärenden.
Summa summarum är att chefen är riktigt nöjd med min prestation i projektrollen, där är jag på topp. Hon är dock mindre nöjd med mig i servicerollen då någon chef nämnde någon gång att hen kände sig ”avvisad” av mig- förmodligen då jag hänvisade till X och Y. Min chef har fått positiva signaler om min prestation i den rollen också men detta (eller dessa, vad vet jag) signaler om att jag måste ”växa in i rollen” lite mer, gör att hon inte är helt nöjd med min prestation på området.

Vi har pratat om den nominering till talangprogramet som hon nämnde för mig i början av året, och då sa hon att hon vill avvakta med den eftersom hon dels fått dessa signaler i ”servicerollen” och dels att jag ska ha barn och hon inte tror att jag kommer att vilja ta chefstjänst nästa år eftersom jag får barn. WHAT??? Jag frågade om hon verkligen menade det och hon sa att ja, det är en delförklaring till arför hon inte vill nominera mig. Jag blev helt paff för det trodde jag inte om henne. Det är väl JAG som vet vad jag vill, inte hon??

JAg frågade rakt ut om jag ska se mig omkring efter en annan tjänst externt. Nej herregud absolut inte, jag har en stor potential enligt henne, bla bla bla men nu ska jag växa i rollen och nästa år kanske så etc. Vi hade ett bra samtal egentligen men jag kände för att säga upp mig direkt efteråt. Det gör jag givetvis inte men klistrat på ett stort smajl och låtsas som ingenting.

Grejen är att det kommer ytterligare en omorganisation inom två månader och ingen vet hur det blir, om min chef fortfarande är min chef efteråt, och hur man stöper om inom mitt område.

Efter jobbet åkte mannen och jag och spanade in skjutdörrar för vår blivande garderob. Det kändes skit att behöva gå till jobbet idag men jag är en bra skådis när jag bestämer mig för det.

Och chefen har visat sig vara en f*tta, egentligen. Suck.