Jag gick tillbaka till jobbet skuttandes av lättnad, och positivt överraskad av läkarens professionella bemötande.
Först hannd jag givetvis bli jävligt arg på SL som fullständigt misslycks med att köra tåg HELA TIDEN. Denna gång var det ”underhåll” på Centralen så tåget stod stilla i tio minuter innan det kunde rulla in på Centralen. Och inte ett ord om detta stod i reseplaneraren online. Såklart. Jag är alltid ute i god tid och tar ett tåg tidigare än vad som behövs, men det blir inga storam marginaler när man ska hitta i SöS labyrinter. Hell.
Men jag hann till och med sitta i väntrummet en liten stund innan läkaren hämtade mig. Hon frågade lugnt och vänligt om bakgrunden till varför jag blivit remitterad av barnmorskan, och jag berättade som det var: så länge jag minns har vaginal förlossning varit ett otänkbart alternativ för mig. Jag är rädd för att jag får bestående men och att barnet skadas. Vi hade ett bra samtal och hon försökte inte övertala mig eller dumförklara mig, utan berättade att man kan känna olika och att de inte jobbar med att tvinga någon till något man absolut inte vill gå igenom. Hon sa att om jag hade varit en som hade velat bli hjälpt att deala med rädslan, hade hon bokat in mig hos specialistbarnmorskan och göra en individuell förlossningsplan etc. Men hon förstod att jag hade bestämt mig eller hur? Yes det har jag. Då var saken klar.
När jag insåg att jag kommer att få snitt kunde jag slappna av och vi pratade lite om att det kanske blir lättare för mig att ta till mig graviditeten och kunna ta bort orosmomentet som osäkerhet kring förlossningsmetod innebär. Jag berättade då att det känns bättre nu och att jag inte direkt är någon pluttinuttig mammatyp- det är inget fel att vara det men JAG är inte det utan jag tänker, resonerar och planerar. Vi pratade lite om hur det var att ta reda på att jag hoppades på en flicka, men att det inte blev så. Hon berättade att det är många som har sådana tankar men inte vågar berätta för någon eftersom det är mycket skuldbeläggande. Hon frågade om hur det känns nu och sa att det finns hjälp att få om det skulle vara så att känner ett behov att prata om den kommande föräldrarollen, även om jag inte känner ett sådant behov nu.
Hon sa att snittet med störst sannolikhet kommer att förläggas veckan innan jul, typ 19-20 december, och att jag kommer att få en separat kallelse till operationen längre fram.
Hursom, jag tackade så mycket för det bra samtalet och skuttade hela vägen tillbaka till pendeln. Dagen har alltså varit riktigt bra hittills. Trots att det inte blivit så jättemycket gjort på jobbet idag, faktiskt 😉
Blod är tjockare än vatten 
Sep 10, 2013 @ 09:56:23
Vad det är spännande att läsa om hur andra tycker precis tvärtemot en själv 😉 Jag ville absolut inte snittas- jag kände det som att jag skulle snuvas på konfekten, jag ville verkligen vara med om allt det där som ”man ska ha genomlidit” 😀 Och så tänkte jag att jag kanske ångrar mig mitt i och tänker hur dum får man lov att vara, ha så ont när man kan låta bli 😉 Jag fick också utredas, fast åt andra hållet. Hade gjort en operation och behövde bedömas om jag skulle kunna genomföra en vaginal förlossning och det kom dom fram till att jag kunde- hurra!! Så jag väntade och väntade- två veckor över tiden hann det bli 😉 Och värkar och lustgas och EDA och värkstimulerande och sen ingenting… timmarna gick och jag fastnade på 9 cm… ingen fara för oss, vi mådde bra men när vi legat på förlossningen i nästan 24 timmar fick jag två alternativ- snitt eller stänga av allt, vänta 3 timmar och dra igång allt igen- kanske skulle det gå men antagligen inte… vånda vånda, lite gråt och besvikelse och sen fick det bli snitt. Hon vägde 4,3 så jag kanske ska vara glad att jag inte behövde klämma ut henne 😉 Sen är ju snitt en operation och det är inte guld och gröna skogar bara för att man slipper att spricka och klippas och allt annat otäckt… jag har fortfarande problem med svullnad och ömhet, dottern sparkar och trampar och har sig så det ”läker” aldrig. Själva snittet är ok nu men som sagt området omkring är inte helt ok… och man är handikappad i början, sängliggande första dygnet pga kateter och sen inte få lyfta eller bära på några veckor. Så alla varianter har sina för och nackdelar 😉
Härligt att du får som du vill iallafall- inge kul att oroa sig framåt utan skönt att kunna se fram emot det som ska hända 🙂 Så grattis- eller vad säger man? hehehe…. 🙂
Anna i gbg….
Sep 10, 2013 @ 10:24:24
Hej! Tack för din reflektion =)) Visst är det märkligt hur man kan tycka så olika som samma sak? Jag har nog alltid varit ”avvikande” på den fronten, men det är ju tur att man FÅR göra vissa val som man tror att man mår bättre av. Vad tråkigt att det inte blev som du tänkt dig med din förlossning, jag förstår besvikelsen när du faktiskt ville föda vaginalt!
Jag är fullt medveten om att snitt är en bukoperation och jag ser inte det som en enkel utväg, men om JAG ska välja mellan pest eller kolera så väljer jag snitt. Jag är inte rädd för smärtan i en förlossning, det överlever man. Men en tanke på att riskera spricka, klippas, sys… ja, jag vill kräkas bara av tanken. Och eftersom ingen kan lova att jag slipper just detta, blir det snitt för mig. Jag kan köpa tanken på att en vaginal förlossning kan vara en häftig UPPLEVELSE (när det går bra), men jag är inte beredd att riskera KONSEKVENSERNA/underlivsskadorna för för MIG känns fullständigt oacceptabla och skulle kännas som ett övergrepp.
Jag hoppas att du får uppleva en vaginal förlossning om ni får fler barn, en sån enligt regelboken! =)