En bra bild att avsluta året med

Det går undan! 5 kilo kvar.

Minus 10 kilo

I morse vägde jag mig och vågen visade 69,5. Innan vi åkte till sjukhuset för tio dagar sen visade vågen exakt tio kilo mer, 79,5.
Så rent viktmässigt är det 6 kilo kvar till min vikt precis innan och 10 kilo kvar till bröllopsvikten. Så smal vill jag dock inte bli för då passade inga kläder, haha
Jag vill gärna stanna på 62 kilo, det är min trivselvikt.
Om två veckor ska jag börja träna, väldigt lätt till att börja med. Hitta alla muskler, träna core enligt min träningsbok.

Just nu är jag ute på egna äventyr och åker tunnelbana alldeles själv. Känns som förr! Mannen och jag ska kika på rea och jag åker in till köpcentrum en halvtimme i förväg. Han ska sätta sig avsides med barnvagnen på ett kafé medan jag går och tittar.
Igår var mannen på ”permission” på stan i fyra timmar så idag är det min tur. Tacka flaskan 😉

Kroppen so far

”Fördelen” med att ha haft baby blues och inte kunnat sova, är att jag inte haft någon ork att noja mig särskilt mycket över hur min kropp ser ut.
Efter snittet konstaterade jag att snittet såg fint ut och att jag inte fått några bristningar nånstans. Kroppen fick godkänt eftersom jag inte kunde hitta något som inte gick att återställa.

Nu har det gått en vecka och en dag, och jag har kunnat känna och spänna magmuskler sedan igår. Jag använder även Belly Binder, gördeln, när vi är ute och går, för att ge stöd åt core- muskulaturen. Den funkar skitbra och jag rekommenderar verkligen den eller motsvarande efter förlossningen.

Det enda jag verkligen inte tycker om är min navel som ser ut som apröv, men jag hoppas det går tillbaka tillsammans med den fula bruna linjen. Själva snittet har läkt otroligt fint. Inget jag bryr mig om jättemycket eftersom även fula ärr går att fixa med några kosmetologbesök.

One week postpartum

Jag har lyckats somna själv både igår och även idag på dagen, men jag har medicinen nu och om det blir kris tar jag den. Det känns tryggt och jag är väldigt tacksam för att barnmorskan vi träffat i förrigår tog min oro på allvar och hjälpte mig att få träffa en läkare trots alla helger. Jag är fortsatt väldigt nöjd med bemötandet vi fått på SöS, utom någon enstaka person.

Det känns lite bättre nu, även om det är tungt och utmattande, eftersom Mannen och jag hjälps åt och pratar med varandra hela tiden. Vi lär känna barnet som är skrikigt och svår att söva mellan 22 och 01. Men vi hoppas det går över och blir bättre. Jag tröstar mig med att människor klarat av det i alla år. Första prio är sömn, och att ta hand om vår fina relation med min älskling. Vi ska klara det. Tillsammans är vi starka.

När han börjar jobba den 13 januari ska jag komma igång med min träning. Det känns bra att ha en plan så att mina föräldraledighetsmånader, alltså mars ut, inte känns som en enda lång svart ångestfylld tid då det blir kolsvart vid 16, och det enda man gör är att försöka överleva och hålla barnet nöjt. Hoppas jag blir positivt överraskad och att jag kanske orkar njuta lite av att se barnet utvecklas…

Om ett halvår är det midsommar 🙂

SöS, Gynakuten

Jag ska få träffa läkare för att få hjälp med mina sömnproblem. Såhär i juletid är allting stängt och det är akuten vi blivit hänvisade till av barnmorskan…

Kan varken somna eller somna om, dag som natt. Helt slut fysiskt men på helspänn mentalt, tankarna snurrar och det enda som funkar är lugn musik i hörlurarna, men även då tar det 1-2 timmar att somna. Och sen vaknar barnet eller så vaknar jag för att gå på toa eller så vaknar jag av nån annan anledning ett par timmar senare. Det blir inte mer än 4 timmars sömn per natt, och då upphackat…

Mannen tar barnet men barnet verkar gilla mig mer så jag får ofta kliva in även när det inte är ”min tur”. Det gör inget. För att jag är vaken ändå. Även när barnet precis ätit och jag vet att det kommer att sova i ca 3h from nu…

Vi har testat att sova i olika rum beroende på vem som tar nattpasset, men både jag och Mannen känner att vi inte klarar av att vara utan varandra… Så i natt sov vi tillsammans ändå och jag sov mycket bättre (när jag väl somnat).

Hoppas jag kan få hjälp och medicin idag…
Psykakuten nästa?
Kommer det att bli bättre innan vi bryter ihop? Känns patetiskt att det är såhär efter en enda vecka, men så är det…

Dag 5, kl 02:27

Nu har jag sovit i hela fem timmar. Öronproppar är fantastiska. Att jag litar på Mannen gör att jag kan slappna av och faktiskt somna.
Gick på toa och min kära make försöker att få barnet att somna genom att gunga hårdliften för hand, min fina älsklingsman! Det är vid denna tid det brukar vara en vakenhetsperiod hos barnet, den brukar va slut om en timme.
Vi får åka o köpa eldriven gunga.
Nu ska jag fortsätta sova, hoppas jag…

Känslomässig berg-o-dahlbana from hell

Det är vad det har varit de senaste fyra dygnen. Natten till igår (sista natten på sjukhuset) var hemsk. Mannen var tvungen att åka hem och sköta ett brådskande familjeärende, så jag var kvar på sjukhuset själv efter två nätter tilsammans. Jag var tvungen att tvinga maten i barnet för att vända viktkurvan och det blev inte många timmars sömn. Dessutom testade jag att handmjölka, och det gick bra, men var både tidskrävande och mängden jag fick ut var så liten att det inte kändes värt mödan… Jag drabbades av baby blues och låg i sängen o grät hejdlöst halva natten, kunde inte somna, och det var antingen matning eller annat som orsakade skrik. Jag kände att livet verkligen var slut. Ska det vara såhär livet är så vill jag vaktiskt inte vara med. Jag kände mig som den mest patetiska och misslyckade idioten i världen som frivilligt utsatte mig för detta. Det hjälpte inte att min kära mor ringde på kvällen och mitt i allt det andra undrade om jag verkligen ville göra min som till ”ett sådant ersättningsbarn- du vet väl att han kommer att ha problem med magen av det framöver?” Jag la på. Hon kommer aldrig att förstå hur illa jag mår av en tanke på amning, och jag har berättat att jag kommer att testa att pumpa om det känns ok. Dock tänker jag inte redovisa för henne hur jag faktiskt gör. Jag känner mig tillräckligt skör och omtumlad av allt det andta för att lyssna på hennes skuldbeläggande…

Igår kom vi hem och det kändes bättre. Jag testade bröstpumpen som jag fick av en gammal kollega- och den funkade över förväntan! Väldigt fascinerande faktiskt, och det gör varken ont eller känns obehagligt, så jag fortsätter med det så länge jag känner såhär. Jag vill inte få igång någon megaproduktion, så planen är att mata med pumpad bröstmjölk på dagen och med ersättning på natten- barnet sover bättre då. Natten till idag (första natten hemma) skulle Mannen ta, och det gjorde han fram till kl 3 på natten typ. Jag sov tills dess men sov väldigt dåligt eftersom alla hormoner gör att jag lyssnar på om barnet håller på att vakna, och kan inte somna ordentligt. Jag har ju fått ett ”ofrivilligt försprång” och en hel extranatt att lära känna barnet på sjukhuset. Så Mannen hade svårt att trösta honom på nettan och enligt vår överenskommelse ska man be om hjälp innan man blir helt desperat och gör något dumt mot sig själv eller någon annan. Så Jag fick trösta barnet på natten och mata sedan. Efter det sov han bra men JAG KUNDE INTE SOMNA. Låg i sängen, skttrött, och det gick bara inte. Grät och försökta på alla sätt men nej, jag blev på helspänn så fort det lät något- det är väl naturens sätt att se till att någon tar hand om barnet. Jag är glad att jag kunnat ta till mig vår son, han är så fantastiskt fin, och jag var rädd att jag skulle ha svårt för det.

I morse var jag HELT död. Inte ens på morgonen lyckades jag somna, när vi ätit frukost och jag ville försöka igen. Att inte kunna somna är LÄSKIGT. Efter en timme med ögonmask och kuddar mot öronen lyckades jag somna och sov en timme. Mer gick inte.

Har pratat med Mannen, han är min klippa och jag är hans, och vi anpassar vår strategi. Vi har varit på barnvagnspromenad och köpte öronproppar.

• Att få sova är prio 1
• Vi fortsätter att ta varannan natt framöver
• Den förälder vars tur det är att sova, använder öronproppar och sover i det andra rummet om det behövs
• Man ska väcka den andra när man testat allt och känner att man håller på att bryta ihop. Vi ställer upp för varandra

Mera sen. Phuh.

Två dygn gammal

Nu har det gått två dygn sedan snittet och allt gick enligt skolboken, tror jag. Får skriva min förlossningsberättelse lite senare.
Ut kom det en pojke på 4 kilo med 38 i huvudomfång så jag är tacksam för att ha sluppit krysta ut honom.

Jag har hittills varit positivt överraskad av hela upplevelsen. Det är inga rosa moln här, gråtit har vi gjort av alla anledningar, men det har inte varit hemskt eller ohanterligt som jag varit rädd för. Så länge.

Jag tror att en bidragande orsak till att det gått såpass smidigt är att vi gav flaska från start. Nöjd bebis och jag har kunnat börja ta till mig honom utan att förknippa honom med ångest eller smärta. Jag önskar jag ville amma men det känns lika fel nu som innan. Däremot har jag handpumpat den råmjölk som fanns och ska fortsätta att pumpa hemma så länge det känns bra i några dagar till.

Idag ska vi åka hem. Det känns läskigt och både Mannen och jag har åka känslomässig berg o dalbana, dock sitter vi i samma vagn 😉

Sista dagen på jobbet och mindre än ett dygn kvar till snittet

Jag känner ömsom lugn ömsom panik inför vad som ska hända.
Inskrivningen gick bra igår, proffsiga och lyhörda läkare och barnmorska. Inga frågor om varför jag valt snitt och inget ifrågasättande kring att jag inte vill amma, dock ge råmjölk om det fungerar och känns bra där och då. Och inom ett dygn efter förlossningen ska jag få bestämma om jag vill ta piller för att stoppa mjölkproduktionen eller om jag vill pumpa några dagar till innan det blir 100% ersättning. Vi får se hur jag mår och hur det känns. Jag bestämmer.

Så själva snittet känns rätt lugnt, men det som händer sen känns inte lugnt alls. Det som är bra är att Mannen börjar jobba igen först den 13 januari, så vi har tre veckor tillsammans innan jag blir lämnad åt mitt öde på dagarna mars ut…

Vissa stunder känner jag mig förväntansfull och nyfiken, andra stunder känner jag fullständig panik och vet inte hur jag ska hantera det. Så jag försöker att tänka på annat och ta en stund i taget, annars blir det för stort att ta in…

Sista dagen på jobbet och mindre än ett dygn kvar till snittet

Jag känner ömsom lugn ömsom panik inför vad som ska hända.
Inskrivningen gick bra igår, proffsiga och lyhörda läkare och barnmorska. Inga frågor om varför jag valt snitt och inget ifrågasättande kring att jag inte vill amma, dock ge råmjölk om det fungerar och känns bra där och då. Och inom ett dygn efter förlossningen ska jag få bestämma om jag vill ta piller för att stoppa mjölkproduktionen eller om jag vill pumpa några dagar till innan det blir 100% ersättning. Vi får se hur jag mår och hur det känns. Jag bestämmer.

Så själva snittet känns rätt lugnt, men det som händer sen känns inte lugnt alls. Det som är bra är att Mannen börjar jobba igen först den 13 januari, så vi har tre veckor tillsammans innan jag blir lämnad åt mitt öde på dagarna mars ut…

Vissa stunder känner jag mig förväntansfull och nyfiken, andra stunder känner jag fullständig panik och vet inte hur jag ska hantera det. Så jag försöker att tänka på annat och ta en stund i taget, annars blir det för stort att ta in…

Inskrivning idag

Efter de senaste dagarnas kast mellan hopp och förtvivlan känns det lite lugnare nu. Idag är det inskrivning, på torsdag är det snitt.

Igår var det ett första möte med den nya avdelningen. Rörigt och det verkar som att den där ”vikarien” ändå kommer att vara på den nya avdelningen i mitt ställe, eftersom han också var med på mötet.
Hade varit bra om någon talat om det för mig, det var oklart sist. Jag tycker fortfarande att det är galet att en person som varken är kvalificerad eller intresserad av att vara i min roll på en avdelning som börjar sin existens i januari,ska ”vikariera” för mig. Men det får chefen hantera, jag ska berätta för honom vilka ansvarsområden jag är intresserad av att ha from april utan hänsyn till vikariens kompetens och intressen.

Chefen och jag ska ha ett uppföljningsmöte imorgon, precis som chefen ska ha det med mina tre nya kollegor.