Det är vad det har varit de senaste fyra dygnen. Natten till igår (sista natten på sjukhuset) var hemsk. Mannen var tvungen att åka hem och sköta ett brådskande familjeärende, så jag var kvar på sjukhuset själv efter två nätter tilsammans. Jag var tvungen att tvinga maten i barnet för att vända viktkurvan och det blev inte många timmars sömn. Dessutom testade jag att handmjölka, och det gick bra, men var både tidskrävande och mängden jag fick ut var så liten att det inte kändes värt mödan… Jag drabbades av baby blues och låg i sängen o grät hejdlöst halva natten, kunde inte somna, och det var antingen matning eller annat som orsakade skrik. Jag kände att livet verkligen var slut. Ska det vara såhär livet är så vill jag vaktiskt inte vara med. Jag kände mig som den mest patetiska och misslyckade idioten i världen som frivilligt utsatte mig för detta. Det hjälpte inte att min kära mor ringde på kvällen och mitt i allt det andra undrade om jag verkligen ville göra min som till ”ett sådant ersättningsbarn- du vet väl att han kommer att ha problem med magen av det framöver?” Jag la på. Hon kommer aldrig att förstå hur illa jag mår av en tanke på amning, och jag har berättat att jag kommer att testa att pumpa om det känns ok. Dock tänker jag inte redovisa för henne hur jag faktiskt gör. Jag känner mig tillräckligt skör och omtumlad av allt det andta för att lyssna på hennes skuldbeläggande…

Igår kom vi hem och det kändes bättre. Jag testade bröstpumpen som jag fick av en gammal kollega- och den funkade över förväntan! Väldigt fascinerande faktiskt, och det gör varken ont eller känns obehagligt, så jag fortsätter med det så länge jag känner såhär. Jag vill inte få igång någon megaproduktion, så planen är att mata med pumpad bröstmjölk på dagen och med ersättning på natten- barnet sover bättre då. Natten till idag (första natten hemma) skulle Mannen ta, och det gjorde han fram till kl 3 på natten typ. Jag sov tills dess men sov väldigt dåligt eftersom alla hormoner gör att jag lyssnar på om barnet håller på att vakna, och kan inte somna ordentligt. Jag har ju fått ett ”ofrivilligt försprång” och en hel extranatt att lära känna barnet på sjukhuset. Så Mannen hade svårt att trösta honom på nettan och enligt vår överenskommelse ska man be om hjälp innan man blir helt desperat och gör något dumt mot sig själv eller någon annan. Så Jag fick trösta barnet på natten och mata sedan. Efter det sov han bra men JAG KUNDE INTE SOMNA. Låg i sängen, skttrött, och det gick bara inte. Grät och försökta på alla sätt men nej, jag blev på helspänn så fort det lät något- det är väl naturens sätt att se till att någon tar hand om barnet. Jag är glad att jag kunnat ta till mig vår son, han är så fantastiskt fin, och jag var rädd att jag skulle ha svårt för det.

I morse var jag HELT död. Inte ens på morgonen lyckades jag somna, när vi ätit frukost och jag ville försöka igen. Att inte kunna somna är LÄSKIGT. Efter en timme med ögonmask och kuddar mot öronen lyckades jag somna och sov en timme. Mer gick inte.

Har pratat med Mannen, han är min klippa och jag är hans, och vi anpassar vår strategi. Vi har varit på barnvagnspromenad och köpte öronproppar.

  • Att få sova är prio 1
  • Vi fortsätter att ta varannan natt framöver
  • Den förälder vars tur det är att sova, använder öronproppar och sover i det andra rummet om det behövs
  • Man ska väcka den andra när man testat allt och känner att man håller på att bryta ihop. Vi ställer upp för varandra

Mera sen. Phuh.