När kroppsvård kräver assistans…

Nu har det gått flera veckor sedan jag kunde sköta växtligheten ”där nere”, och igår var det dags. Jag är vig och har inga problem med att knyta skosnören och fixa tånaglar. Men det finns inte en chans att jag ser vad som händer med bikinilinjen. Dock vill jag gärna bli av med håret där iom att det är lättare att göra rent området runt snittet om det inte ser ut som en djungel.

Så Mannen fick fria händer och vi fick hålla oss för skratt för att kunna sköta det hela utan skador. Vilken komisk syn det måste ha varit med mig sittandes på toastolen och Mannen med rakhyveln på huk framför mig. Många gravida får nog stå ut med denna förnedrande procedur ;))

Om allt går som planerat är detta vår sista helg bara han och jag… Jag är livrädd för att barnet kommer att förstöra den fina tvåsamheten vi har… Men det är nog vanligt att känna så och jag hoppas att både vi som individer och vår relation överlever detta oskadda…

En vecka kvar…

Både på min gamla tjänst och till snittdatumet.

Everything changes.

Jag mår bra men det är svårare och tyngre att att röra mig med varje dag som går. Det är ett sånt j*vla tryck neråt och hela bäckenet är liksom ömt. Kanske är det foglossning eller nåt blandat med att det trycker på nerver och att det generellt sett är en sjukt stor grej i magen just nu. Det svåraste är att byta sida och stiga ur i sängen, haha Det gäller att ha rätt hävkraft med benen och lyckas fixa rätt vinkel med kroppen under tiden…

Ni får ursäkta de äckliga detaljerna men trycket gör även att det känns annorlunda med nr 2- det känns liksom aldrig färdigt och helt bra. Dessutom har jag drabbats av oförmåga att pysa, huh, ni vet släppa ut lite luft utan ljud. Nu måste jag hålla mig (och det är svårt när det trycker på så…) eller så fiser jag som en karl, jättehemskt! Råkade göra det på t-banan häromdagen, trodde jag skulle dö! *rodnar*

Igår kväll kom några goda vänner på besök och vi hade julmys. Det gav mig o h mannen extraincitament att städa också, annars hade vi aldrig kommit igång 😉

 

 

Kroppsnojan

Ja jag vet att jag inte kan påverka något just nu men jag är inte mer än mänsklig.

Jag är skitnojig över hur min mage kommer att se ut efteråt och jag är rädd för att jag kommer att bryta ihop totalt. Visst fattar jag att det inte kommer att vara ”som vanligt” direkt efteråt men tänk om min mage blir helt vanställd?

Vikten är jag inte särskilt rolig över, det har man makten över så det handlar om viljestyrka. Själva snittet är jag absolut inte heller orolig för, ett par laserbehandlingar så är det borta. ¨Jag har inte fått några bristningar heller, precis som jag trott eftersom min mamma inte har några.

Men min NAVEL är ju väldigt konstig redan. Jag har snarare ingen navel att tala om, den är helt platt och huden runtomkring den ser rätt konstig ut. Och den där muskeldelningen, hur fort går den tillbaka?

Jag ger INTE det mer än några veckor. Jag vill vara JAG igen och jag vill verkligen inte vara ett något annan jag än vad jag varit innan graviditeten. Jag har alltid varit stolt över min snygga timglasformade kropp och det är viktigt för mig att fortsätta vara det.

Nämeeeeeeeeeeen ska inte du jobba med din självbiiiiiiiild istället och lära dig att accepteeeeeeeeeera din kropp som den ääääääääääär? Nej för fan, det tänker jag inte göra. Mitt mål är att det inte ska synas på min kropp att jag varit gravid. Inklusive plastikkirurgi om så behövs. Jag har köpt en gördel till att börja med.

Fullgången= v37+0

Jaha, nu räknas graviditeten som fullgången. Och det är mindre än två veckor kvar till snittet. Jag fattar ju fortfarande inte vad som håller på att hända, vad ska jag med ett barn till liksom?? Jag tror dock inte att det är ovanligt eller onormalt att känna så, så det löser sig nog…

Vi har gjort lite ärenden idag och även köpte hem ytterligare två nappflaskor (nu har vi fem), ersättning och blöjor. Så man slipper yra runt i panik på julafton om det skulle te sig illa.

Det kan börja när som helst. När som helst. NÄR SOM HELST!! Men jag hoppas givetvis att inget händer förrän den 19e.

Jag har en del möten och saker att avsluta på jobbet- jag byter ju avdelning och chef eftersom min avdelning upphör att existera vid årsskiftet iom omorganisationen.
Den 16e har vi ett första avdelningsmöte med nya avdelningen (eller tja, nya gruppen, vi är bara 4 personer) och nya chefen. Jag vill VERKLIGEN vara där.

Annars är det lugnt, det är även bättre med blåsan 😉

Forgive but not forget

Sprang på exet i hissen på jobbet idag. Han som börjat på ett av våra kontot i en annan stad, vilket jag av en slump fick reda på i somras. Han måste varit på tjänsteresa eller något.

Exet sa hej sådär positivt som när man hejar på en gammal kompis på stan. Jag sa hej och fortsatte svara på ett mail på mobilen. Hissen var full så ingen pinsam tystnad uppstod.

Kände ingenting alls. Faktiskt. Hade drömt mardrömmar om vårt möte länge efter att han dumpat mig i vår nyinköpta lägenhet och flyttat ihop med en kollega direkt (det fick jag reda på i efterhand). Fy fan vad dåligt han fick mig att må då.

Det är ju hur som helst uppenbart för honom att jag också gått vidare och inte bara är tjock, som en vän sa 😉 Fast helt ärligt, I don’t care om vad han tror. Han är bara en episod i mitt liv nu.

J*vligt trött på att vara gravid nu- men snart är det över!

Och det är väl naturens sätt att lura kvinnan till att se fram emot förlossningen ;))

Lite gnäll.

Jag mår ju bra generellt och det gör inte ont nånstans (okej, det är inte skönt att ta sig upp på morgonen, är stel som en pinne) men det KRYPER i hela kroppen, ingen kroppsställning är bekväm. Det liksom trycker, kliar, skär in överallt. Det krafsas rån insidan. Det mest otäcka är att jag ibland inte får någon luft- lungorna är väl såpass ihoptryckta att syret inte räcker till.

Det är ju väldigt milda besvär jämfört med det som många andra upplever, men även dem hade jag hemskt gärna klarat mig utan. Det är liksom inte bekvämt nånstans.

Nu har jag räknat hur många dagar jag egentligen har kvar på jobbet.

• Imorgon måste jag till jobbet, har en del möten. På fredag tänker jag jobba hemifrån.
• Nästa vecka kan jag komma in senare på måndag och onsdag, jobba hemma på fredag
• Min sista fysiska dag på jobbet blir nog måndag den 16e. Den 17e är det inskrivning och den 18e har jag ett möte på förmiddagen- kommer att vara med i telefon

Det är två veckor kvar…. Hjälp!!

Sista barnmorskebesöket avklarat

Om 2 veckor exakt har jag skrivits in på SöS om allt går som planerat. Hur galet är inte det. Ska JAG få ett barn? Vad ska jag göra med det? Jag har fått kalla fötter tror jag…

Still here ;-)

Nej, jag har inte fött någon än, det har bara varit en stressig jobbvecka :))

Nu är det v.37 (36+2) och jag är väldigt trött på att vara gravid, även om jag mår bra. Förutom en sak.

Hur många gånger kan man bli pissnödig på natten?? Svaret är bevisligen Hur många som helst. Det suger verkligen och är sjukt jobbigt. Jag har börjat med en liten ”tävling” för att stå ut med detta tråkiga faktum. Så varje gång jag är på toa sätter jag en pinne på en lapp. Från att jag gått och lagt mig igår till att jag gick till jobbet idag har jag kissat FEM GÅNGER!! Jag borde kanske köpa vuxenblöja för att inte behöva gå upp på natten- inte lätt när man ser ut som en skalbagge som ligger på rygg…

Dessutom höll jag på att bearbeta ett bråk som min mamma startat förra helgen när vi skulle prata om våra förväntningar på att bli föräldrar respektive mormor (hennes första barnbarn och jag är hennes enda barn). Hon drog helt självmant upp det där med snitt och att jag inte kommer att amma, och försökte att köra guilt game. Men att försöka ge mig skuldkänslor har ALDRIG fungerat, och det fattar inte hon… Tyvärr känner jag att hon inte klarar av att lyfta blicken och släppa de ämnen som hon känner starkt för, men som jag för länge sedan redan fattat beslut kring. Jag orkar inte ha det så. Hon försöker att slå in genom en vägg och som jag sa till henne, det enda som hon kan uppnå genom att gång på gång ifrågasätta och skuldbelägga, är att hon förstör både sig själv och vår relation. Hon måste välja bort denna strid och de fula metoderne hon använder för att försöka vinna. Jag önskar så att hon kunde möta mig som en vuxen som har både rättighet OCH skyldighet att göra mina egna val i livet, utifrån vad JAG känner är rätt. Jag önskar att hon kunde se bortom vad hon som du tror är rätt och fel för henne, och finnas där för mig för min skull, utan att döma eller försöka ändra på mig...

Jag var väldigt tydligt med henne att jag inte vill behöva välja bort att ha kontakt med henne under en period, om hon inte kan släppa dessa ämnen. Och om hon fortsätter att kväva mig med sitt tyckande. Det lät som att hon skulle fundera på det, låt oss se hur länge det varar…

Nu ska jag hem från jobbet, tjohoo!