Igår hade vi en vän på besök, deras barn strax över året följde med. Samma vän som jag lunchat med innan jul, och som hade svårt att prata om något annat än barn. Hon är otroligt gullig och jag har hela tiden hoppats på att hennes totala barncentrering skulle släppa lite så vi kunde prata om resor, inredning, jobb, ja, vad som helst. Som vi kunnat förut.
Men det var jobbigt igår. Inte för barnet utan för att barnet är deras, och främst hennes, HELA värld. Det är ju inte så konstigt att en ettåring är en stor del av ens liv som förälder, men de har tagit det till en annan dimension. Efter att ha pratat om barn i ett par timmar försökte jag styra in samtalet på något annat ämne, relationer, jobb, fastighetsmarknad, drömmar… Pappan jobbar ändå i ett avancerat akademikeryrke och min vän hade själv karriärplaner innan hon började vantrivas på sitt jobb och fick barn. Men det gick inte att få dem att prata om något annat. Vi fick korta svar på det vi undrade, men sedan var det prat om barnets matvanor, sömnmönster etc igen. Vi gav upp och när vännen åkt var jag i upplösningstillstånd och panikgrät en stund.
Jag håller själv på att hitta den del av min identitet som stavas förälder, och jag är inte där än. Och när jag inte är helt stabil själv är det förödande att träffa människor som lever ett liv som är ens värsta farhåga. Att förlora mig själv som vuxen individ bland sömnlösa nätter och småbarnslivets logistik är min SKRÄCK. Så när vännen har åkt sa jag till Mannen att vi får Skype:a med hans föräldrar, det får mig att må bättre. De är härliga avslappnade personer som trots en massa barn och barnbarn och traditionella könsroller lyckats behålla ett eget driv och egna intressen. När vi pratat med dem kändes det bättre.
Som en god vän sa till mig igår, efter att jag paniksms:ade henne, så ska jag unna mg att träffa människor som jag mår bra av att umgås med. Jag har 3-4 personer, också mammor, som har en helt annan attityd till föräldraskapet. De är mogna, coola, och har hittat en skön balans mellan relationen till sin man, karriär, barn, träning, egna intressen. Träffade ju en av dem förra vecka och det hjälper att ha henne som en av mina förebilder.
Det som känns tragiskt att jag har gett den vän som jag träffat igår, flera chanser för att se om vi kan ”hitta” varandra även efter att hon fått barn. Jag gillar ju henne jättemycket! Men det är väl bara att inse att det är en fas i livet då vi inte kan mötas riktigt- jag mår inte bra av att umgås med henne några längre stunder. Men vem vet, människor förändras. Det känns bättre idag iaf.
Blod är tjockare än vatten 