Tills min föräldraledighet äntligen är slut och jag ska till jobbet.
Nu har jag varit ”ledig” på egen hand i tre dagar.
Måndagen var fruktansvärd. Jag mådde riktigt dåligt och med allt skrik och bök började jag fundera på att flytta och börja ett nytt liv på egen hand. Seriöst.
Tisdagen var riktigt lugn. Barnet var go o fin, inget skrik fram till 21 på kvällen då han höll på att skrika och böka i tre timmar. Han är inte otröstlig längre, men börjar skrika så fort man slutar vagga i famnen. Jag somnade när han lugnade sig 00.30. Vid 02 vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Jag som aldrig har huvudvärk. Jag blev riktigt rädd. Sömnbristen håller på att ta knäcken på mig. Jag väckte mannen och panikåt en värktablett. Jag trodde jag skulle bli galen… Sprang till gästrummet och la mig och fick sova i 3 timmar… Vid 6 tog jag över när Mannen skulle till jobbet. Slumrade till och från till 10, inte mycket sömn men vila.
Varje natt är en mardröm…
Men idag var jag med på ett telefonmöte på jobbet, min nya grupps första möte efter jullovet. Det kändes bra. Lite vuxentid…
Blod är tjockare än vatten 
Jan 16, 2014 @ 17:33:50
Inget barn är det andra likt, så ur den aspekten är det kanske inte någon större idé att komma med goda råd. Vill ändå berätta lite om hur vi gjorde när vi fick vårt andra barn (barn nr ett var då sju år – ett resultat av att jag vantrivdes förfärligt som mamma till ett spädbarn, så det tog sju år att repa sig).
Barn nummer två föddes med planerat snitt på en fredag. På måndag var han och jag tillbaka på jobbet. ”Där kom hon med ett barn i ena handen och en väska med böcker i den andra” konstaterade min chef.
Vi flaskmatade och tog varannan natt. Vi sov i olika rum, möttes i köket vid tvåtiden, en hade barnet och den andra fixade välling. Sedan tog den som hade babynatt barnet med sig och matade medan den andra sov vidare.
Plötsligt, vid åtta veckor, började barnet skrika som en besatt. Vi bar honom i två nätter tills BVC öppnade på måndagen. Vi fick en läkartid kl.tre. Läkaren synade honom och konstaterade att ”Idag vet vi att 50% av alla kolikbarn är allergiska mot mjölkprotein.” På detta skrev hon ut en större mängd Nutramigen.
Jag var jättebesviken över att vi inte fått någon ”riktig” hjälp, men åkte ändå och hämtade ut Nutramigenet. Efter första flaskan var han som förvandlad. Lite knorr när han skulle sova, men inte mer. Samma sak andra kvällen – jag gav honom smörjan (det luktar förfärligt!), men när han skulle sova knorrade han.
Då fattade jag ett beslut. Jag satte mig med honom i soffan framför TV:n och såg till att vi hade det bekvämt båda två. Sedan förklarade jag lugnt och sakligt för honom att han skulle få ALL den närhet han ville ha, men han skulle få den sittande – det vill säga att jag satt och han låg i famnen.
Det tog två kvällar och två gånger en halvtimmes knorrande så hade han fattat galoppen. Och så tror jag faktiskt att det är. Barn som man vänjer vid att bära, bumpa, vagga, dra i vagnen över en tröskel osv, vänjer sig vid detta.
Jag ifrågasätter inte barnets behov av närhet, men det behovet kan tillfredsställas sittande eller föralldel liggande, om man föredrar det.
Min man tog ut samtliga föräldradagar utom 30, som jag var tvungen att ta, alternativt låta dem ”torka inne”. Så löste vi det.
Jan 17, 2014 @ 14:17:36
Tack så mycket för din historia!! Nutramigen är inköpt, jag är beredd att göra affärer med djävulen själv för att få ett slut på kvällsskriket… Håller med om att man gör sitt liv svårare om man bär barnet jämnt. Vi tröstar för det mesta sittandes, typ guppa mot axeln och ligga i knä och buffa. På natten blir det att ligga mage mot mage eller med rygg på mage. Nu ska jag testa stinksörjan! 🙂