Var på en möhippa i helgen, det var riktigt kul att få göra sig iordning och uppvakta bruden. Efter en tid framkom det att jag nyligen fått barn. En av tjejerna sa då sådär medkännande, ”Ååh, så liten, det måste ju vara skitjobbig för dig att vara ifrån honom!” Jag hade kunnat spela med men jag orkade inte så jag sa som det var, att jag tycker att det känns jätteskönt att få komma ifrån, så att man får ny energi. Tjejen såg ut som om hon druckit en flaska ättika och sa inget mer.
Det är väl vanligt att inte vilja vara ifrån sitt barn, men jag känner inte så, inte i 5-6 timmar iaf, då tankar jag bara energi. Jag känner mig inte onormal och tar inte åt mig egentligen, utan blir arg på att det finns såna förväntningar på mammor. En pappa hade knappast fått kommentaren. Eller så överanalyserar jag.

Mammamallen verkar vara så sjukt snäv, och jag passar inte i den. Att vara mamma är inte och kommer aldrig att bli min identitet. Det är en del av mitt liv, förhoppningsvis mer och mer meningsfull.