Tråkigt på jobbet

Idag är det dags för ”målsamtalet” och jag är mycket nyfiken på vad min chef har att säga, och om han funderat på vad mina ansvarsområden ska vara. Vi har pratat om GRUPPENS uppdrag övergripande innan jag tackade ja till tjänsten i december. Efter att jag tackade ja till tjänsten hade vi ett gruppmöte där ansvarsområden per person blev definierade övergripande, och där gick det inte riktigt att utläsa något konkret då hela företaget hade en ny organisation- allt var rörigt.
Och nu ser jag att mina påtänkta ”ansvarsområden”:
– Hittils bara varit arbetsuppgifter
– Är definitivt inget man behöver göra på heltid. Och hade de varit det hade jag aldrig tagit jobbet

Jag vill helst arbeta med ett större projekt (säg 75%) alternativt två lite mindre (ca 40%+40% eller något) plus ha max 25% andra uppgifter. Är de 75% utvecklande så är det helt ok om 25% är skittråkiga. Då kan jag se till att göra dessa tråkiga uppgifter så effektivt att de inte tar med än 10% istället, så jag kan ha annat för mig resterande 15%.

Jag har märkt en förändring sedan jag börjat jobba efter f-ledigheten: jag är mycket mer kräsen med vilka arbetsuppgifter som jag tycker är intressanta nog att komma till jobbet för. Jag jobbar inte för att få slippa vara hemma (jämför med januari-februari då jag hellre hade städat utedass än varit hemma själv) utan för att jag är en bättre människa och förälder när jag fått mental stimulans och känner att jag är på väg någonstans karriärmässigt.

Återkommer med en rapport.

Två dåliga nätter

Nej nej, Barnet sover utan ett pip fram till 5- tiden då han gnyr två gånger och somnar om. Vid 6.30 brukar han fatta att han ligger extremt obekvämt med huvudet i vinkel i sängens vänstra hörn och gny igen. Ibland måste man lägga honom tillrätta för att han ska somna om. Inget problem, men vi ska testa att lägga honom rätt när vi gått upp innan han börjat gny.

Jag (och Mannen också) har däremot sovit pissdåligt nu i helgen och jag fattar inte riktigt vad det beror på. Kan ha varit vinet i förrigår, men igår? Jag har inga hypoteser. Vaknade 1, gick på toa. Somnade om efter en stund, men sov rätt ytligt, vaknade flera gånger, drömde konstiga drömmar. Vaknade strax innan 5 och det var kört att somna om. Fan, jag som trodde det blivit hyfsat bra nu? Har inte behövt väckarklocka en enda gång sen jag börjat jobba, så min dröm är att vakna av den någon gång snart…

Jag har fått en konstig reaktion på Barnets läten när han sover på dagen, gnyr på morgonen eller är kinkig när han är vaken. Jag får hjärtklappning och adrenalinpåslag omedelbart. Sedan, istället för att tänka ”jaha, han låter lite” (ramsa behövs endast 1-2 av 10 gånger) så blir jag helt uppgiven och tänker ”Han kommer börja skrika för full hals NU och Jag kommer ALDRIG MER att få sova/en lugn måltid/ njuta av livet”. Jag måste få bukt med dessa katastroftankar på något sätt. Det räcker med en liten och plötslig avvikelse från hur jag tänkt mig att det ska vara för att halva dagen ska bli åt pipan i mitt huvud. Måste kunna släppa.

Nu ska han sova i ett separat rum

Idag var det dags att flytta spjälsängen till ett annat rum av två anledningar. Dels stör vi bara honom på kvällen/natten, och han har sovit hela natten och somnat om själv med ytterst lite grymtande utan vår inblandning den senaste veckan. Hans säng står nu precis vägg i vägg med vårt sovrum så vi kommer att höra när han behöver oss. Dels har alla möjliga ungar och vuxna börjat föra ett jävla oväsen på innergården dag som natt nu när det är varmare. Just nu så bankar en fyraåring i en sandlåda och har så gjort i en kvart. Inga vuxna syns till. Innergården har en helt otrolig akustik, så alla ljud blir väldigt skarpa. Igår var det fest hos nån granne och man hörde ALLT. Och det går inte att hålla balkongdörren stängd i vårt rum på natten, då kvävs vi alla ihjäl.

Vi testar helt enkelt och hoppas att vi alla sover bättre utan att störa varandra.

Lönesamtal inbokat- jag dör av nyfikenhet

Och givetvis var chefen tvungen att lägga det på eftermiddagen på valborgmässoafton. Jag är dock alldeles för nyfiken för att börja krångla med ombokningar, så vi kör på det. Trots att kontoret kommer att vara tomt efter lunch.

Jag började på mitt jobb i januari 2012, och min lön var satt på 2012 års nivå, alltså ingen lönerevision det året (givetvis justerade jag för det när jag begärde en viss lön vid anställningen). Förra året hänvisades det till låga fackliga löneavtal så jag fick fjuttiga 2,5%, vilket var mer än snittet i koncernen, men ändå alldeles för lite jämfört med de löneökningarna jag fått tidigare. Ja, visst, jag har med svenska mått rätt bra betalt med tanke på min ålder, men jag har 7 års rätt yrkeserfatenhet på heltid och gjort rätt val, så jag är inte överbetald på något sätt (och jag vet mycket väl vad kollegorna tjänar).
Jag är sååå nyfiken att jag dör. Har hört med en gammal kollega som har lite mer koll på lönenivåer för de olika tjänsterna, för att bolla vad som är rimligt.

Jag vet ev arfarenhet och från intranätet hur lönesättningen fungerar på detta företag, så jag kommer att be chefen att presentera vad lönespannet för min tjänst är (jag vet att det finns en centralstyrd värdering av alla tjänster), samt var i spannet han lägger mig utifrån min erfarehnet och prestation. Jag köper INTE några argument att vi jobbat tillsammans för lite. I sådana fall ska den nya chefen enligt regelverket gå på förra årets prestationsutvärdering hos den gamla chefen (allt finns tillgängligt i ett it-verktyg). Min utvärdering var lysande.

Lönen är inte det viktigaste, men den ÄR viktig, och jag har haft en lönehöjning på bara 2,5% på 2 år, så det är dags att det händer något efter alla bra utvärderingar. Jag kommer att börja söka nytt jobb vid allt som understiger 3% (sammanlagt beattingsjustering+ lönerevision).

Det där med föräldrapenning- så lurade så lurade

Jahapp, dryga 940 spänn per dag blir det- sug på det. För varje krona jag tjänar betalar jag mera skatt, även procentuellt, utan att få ett enda extraöre i föräldrapenning. Det suger. Svenska föräldraförsäkringen är bra för dem som ligger under maxtaket, som jag passerat för länge sen. Vi som ansträngt och utbildat oss för att få högre lön, förväntas bjuda bidragstagare på våra skattepengar. Så är det väl alltid, dock extramycket just i Sverige. Tack jobbskatteavdraget för några fler tusen i plånboken varje månad dock. Tur att jag slipper betala för mycket statlig skatt i år eftersom föräldramånaderna tar av en del av överskottet.

Har gått igenom min personliga bokföring idag och måste konstatera att jag gått back 10k (från sparkonto) för varje FL-månad av totalt tre. Det var ju inte bra. Det blev lite mycket (tröst)shopping de få tillfällen som erbjöds, grejer hem, typ utemöbler och övriga IKEA-inköp, hemelektronik, och även grejer till Barnet. Som tur är får jag min trevliga heltidslön+ utfyllnad av föräldradagarna+ förra årets bonus imorgon. Och lite retroaktiva föräldradagar från FK. Så de 30k som tagits från sparkontot återvänder dit direkt. Kanske lite mer till och med. We will see.

Men jag måste dra ner på det där med kläder, skor och väskor. Även om jag ALDRIG köper saker till fullt pris blir det mycket till slut. Ska se om det är värt besväret att sälja något på Tradera, så att man frigör lite plats. Har en del kläder rån Mexx, InWear, Tiger eftersom jag brukar handla på Barkarby outlet och Vingåker Factory Outlet. Även Mannen har en del bra kavajer som han inte använder (även de inköpta i Vingåker), kanske kan man bli av med dem också… Får väl ladda kameran och ta en massa bilder på grejerna i helgen. Så mycket ”fritid” jag brukar ha på jobbet bör jag kunna sköta affärer därifrån 😉 Fast nu när jag tittar så verkar rätt bra grejer gå för max hundra spänn- vilket precis täcker fraktkostnaden.

Ja, det är verkligen dags att rensa. Exempelvis högtidsväskor som jag sannolikt inte kommer att använda inom överskådlig tid. Det räcker med 2-3 högtidsväskor i svart och beige, resten får åka ut. Brudklänningen har jag aldrig tagit tag i heller, och den kommer jag varken att använda igen eller ans komma in i i rumpan (jag lägger på mig på höfterna, och den klänningen a lá sjöjungfru är totalt oflexibel runt höterna)

Nu handlar ju inlägget inte alls om någon föräldrapenning utan om något helt annat, typiskt mig haha!

Nej inte jobbstrul nu please

Piss.

Utom det där roliga uppdraget som jag fått första veckan på jobbet har jag fått två andra uppgifter som egentligen är av administrativ karaktär där man verifierar en massa data i Excel. Det är fine när det händer då och då såklart, som en DEL av arbetet när jag själv äger de projekt som listarbetet ingår i.

Idag kom chefen med ytterligare en listgrej, där jag med rätt kort varsel ska ta fram en massa data som finns hos andra enheter (hmm, vilka då?) och förbereda något slags underlag på ett område som jag har ytterst vag uppfattning om.

– Jag avskyr att agera siffer-/ data-/ underlagssamlare utan att addera något värde
– Jag gillar inte att få den här typen av uppgifter utan förvarning och med kort varsel. När jag själv inte had nödvändig data och de som har data dröjer med att ge den/ ger fel data/ krånglar, är det ändå jag som får skit. Dessutom föredrar jag att planera min egen tid med längre framförhållning. Jag kommer inte att jobba över för att täcka upp för någon annans dåliga planering.

Chefen nämnde för några dagar sedan att vi alla i gruppen skulle ha ett uppstartsmöte/ utvecklingssamtal snart, och det hoppas jag verkligen.

Idag lunchar jag med en gammal kollega vars kontor flyttat till ett hus i närheten, så vi får tänka över det där tillsammans. Vi brukar prata karriär och hon är ochså en nybliven mamma som inte tar någon skit.

To the moon and back

Jahapp, nu åker vi bil påväg till Stockholm. Många mil kvar. Barnet har somnat vid 08.30 enligt schemat.
Det känns ok. Annorlunda var det på skärtorsdagen. På onsdag kväll flög jag till en större stad i närheten av där svärföräldrarna bor, och Mannen kom dit han med. Vi fick en barnfri kväll, natt och dag medan svärmor passade Baenet. Första natten bara Mannen och jag sedan Barnet kom för fyra månader sen. Det var underbart. Vi gick på restaurang, promenerade genom stan och somnade omgående.
På skärtorsdagen åkte vi bil, handlade och bara njöt innan vi åkte hem till svärföräldrarna. Redan på väg dit hade jag en klump i magen. Jag hade vant mig av vid att ta hand om Barnet och livet var så härligt utan det ansvaret. Så den kvällen hade jag otroligt starka flyktkänslor, ungefär som de första veckorna i januari. Det är inte ett liv jag vill leva- utan SÅ SJUKT MYCKET JOBB. Och aldrig någon vila. Bara skrik, gnäll, utmattning. Jag kände mig som världens sämsta människa och var nära att ta tåget till Stockholm men jag stannade.

Det kändes lite bättre på morgonen. Nu har jag kommit in i rutinen och det är uthärdligt, men inte kul- det har det aldrig varit heller. Det finns härliga stunder när Baenet är glad, och jag hoppas han blir glad oftare.

Det är ett skam- och tabubelagt ämne, att inte känna några sådana överväldigande känslor för sitt barn, att man tycker att allt det man uppoffrar är sååå värt det här och nu. Han är fin, och jag älskar honom, men inte på något larger than life- sätt. Jag hoppas att det växer fram och att den känslan gör att det blir värt det jobbiga här och nu. Inte där och då, om fem, tio, tjugo år. Att det blir mindre skrik och gnölande. Det är fruktansvärt jobbigt, deprimerande, begränsande.

Svärmor är fantastisk, och hon tycker att spädbarn är kul på riktigt. Jag hoppas att hon är frisk länge och att Barnet får spendera många härliga lov hos farföräldrarna. De är i 65 års åldern och rätt pigga. Min man är ett sladdbarn och hans äldsta syster är bara fem år yngre än min mamma. Systern har redan barnbarn själv. Svärföräldrarna är vårt enda realistiska avlastningsalternativ, trots att de bor flera timmar bort. Min mamma har mer än tio år till pensionen och har än så länge gett lika många pekpinnar som hjälp…

Jag försöker tänka på att det kanske är tre-fyra jobbiga år kvar, sen är livet med Barnet både lättare och roligare. Eller så lever jag i en fantasivärld. Tänk om det ALDRIG blir bättre?

En underbar natt…

Tog inget alls igår, testade. Gick och la mig strax innan 22, jättetrött. Sonade rätt fort. Minns ett kort uppvak på natten, var lite kissnödig men struntade i det. Somnade om. Vaknade själv vid 05.50. Låg och drog mig en kvart, såhär härligt sömnig.

Känner mig lite trött idag och det är min vanliga tötthet, igen zombietrötthet när man är jättepigg men helt slut i huvudet.

Hoppas det håller i sig även när Barnet är i nerheten. Bevisligen har min oförmåga att sova varit ett ”larmtillstånd” då min kropp var inställd på att bli väckt närsom och var tvungen att kontrollera och läsa av läget i en ond cirkel hela tiden. Lite som att sova i skogen vid en brasa och vara på sin vakt så man hinner reagera innan de vilda djuren anfaller…

Home alone

Herregud jag hade glömt hur det var. Att bara kunna ta det lugnt utan att ha några sov-, ät- och andra tider att passa.
Sov jättebra i natt, tog bara två valerianatabletter innan. Vaknade pigg 06.45 men kunde somna om efter att ha gått på toa.
Mamma sov över, så vi tog en skön frukost och åkte till en utförsäljning.
I kväll är jag själv. Har gått på gymmet, duschat länge, gjort ansiktsmasj, skött om fötterna och målat tånaglar. Har inte målat dem sen i somras, först var magen i vägen, sen fanns det inte på agendan. Känns lyxigt.

Givetvis har jag skött om hemmet, fixat och trixat. Ska lägga mig strax och hoppas på att kunna sova utan hjälpmedel.

Imorgon träffar jag en gammal kollega efter jobbet, hon som har två pojkar och är en riktigt skön person.

Jag har tänkt på Mannen och Barnet, och jag saknar dem. Inte på ett jobbigt sätt än, jag vet att de har det riktigt bra, och jag behöver lära mig att sova igen. Andas ut. Att vara hemma själv  en lång stund måste vi unna varandra någon gång då och då.

Man- och barnfri i fyra nätter

Jag tog natten idag. Det var inte mycket att ta egentligen. Barnet sov 20-06.30 med två grymtningar vid 4 som han redde ut själv.
Jag tog Imovane innan läggdags och sov sjukt skönt 20.30-03. Sen somnade jag om och sov ytterligare ett par timmar dock inte lika djupt.
Mannens bästa vän kom strax innan 8 och de alla åkte kort därefter iväg.
Planen var att jag skulle äta frukost och lägga mig igen, men det var kört att somna. Hade nog sovit för bra på natten, tyckte min kropp.

I eftermiddag kommer min mamma och en av hennes väninnor som jag känner väl, så vi ska laga mat och ta det piano på balkongen.

Själv har jag duschat läääänge, sjungit till grannarnas förtret och trodde att jag hörde barnskrik några gånger. Fick panik en millisekund innan jag insåg att NEJ BARNET ÄR MED PAPPA OCH ÅKER BIL. Har hört med mannens vän och det går jättebra. Min mamma har förmedlat att min mormor  tycker att jag är ansvarslös som låter Mannen och vännen åka bil med Barnet så länge. Huuuur ska två killar klara av ta hand om en bebis? Var ska de byta blöja? Och om han skriker? Tja, på en motorväg finns det liksom inte så mycket att göra… Är det verkligen så hemskt? Och varför i hela världen har mamma 1. Känt ett behov av att informera mormor 2. Berättat om hennes reaktion för mig? Ska jag skämmas?

Nä nu skiter jag i allt o njuter av att vara på stan på egen hand utan tidpress 😉