Jahapp, nu åker vi bil påväg till Stockholm. Många mil kvar. Barnet har somnat vid 08.30 enligt schemat.
Det känns ok. Annorlunda var det på skärtorsdagen. På onsdag kväll flög jag till en större stad i närheten av där svärföräldrarna bor, och Mannen kom dit han med. Vi fick en barnfri kväll, natt och dag medan svärmor passade Baenet. Första natten bara Mannen och jag sedan Barnet kom för fyra månader sen. Det var underbart. Vi gick på restaurang, promenerade genom stan och somnade omgående.
På skärtorsdagen åkte vi bil, handlade och bara njöt innan vi åkte hem till svärföräldrarna. Redan på väg dit hade jag en klump i magen. Jag hade vant mig av vid att ta hand om Barnet och livet var så härligt utan det ansvaret. Så den kvällen hade jag otroligt starka flyktkänslor, ungefär som de första veckorna i januari. Det är inte ett liv jag vill leva- utan SÅ SJUKT MYCKET JOBB. Och aldrig någon vila. Bara skrik, gnäll, utmattning. Jag kände mig som världens sämsta människa och var nära att ta tåget till Stockholm men jag stannade.
Det kändes lite bättre på morgonen. Nu har jag kommit in i rutinen och det är uthärdligt, men inte kul- det har det aldrig varit heller. Det finns härliga stunder när Baenet är glad, och jag hoppas han blir glad oftare.
Det är ett skam- och tabubelagt ämne, att inte känna några sådana överväldigande känslor för sitt barn, att man tycker att allt det man uppoffrar är sååå värt det här och nu. Han är fin, och jag älskar honom, men inte på något larger than life- sätt. Jag hoppas att det växer fram och att den känslan gör att det blir värt det jobbiga här och nu. Inte där och då, om fem, tio, tjugo år. Att det blir mindre skrik och gnölande. Det är fruktansvärt jobbigt, deprimerande, begränsande.
Svärmor är fantastisk, och hon tycker att spädbarn är kul på riktigt. Jag hoppas att hon är frisk länge och att Barnet får spendera många härliga lov hos farföräldrarna. De är i 65 års åldern och rätt pigga. Min man är ett sladdbarn och hans äldsta syster är bara fem år yngre än min mamma. Systern har redan barnbarn själv. Svärföräldrarna är vårt enda realistiska avlastningsalternativ, trots att de bor flera timmar bort. Min mamma har mer än tio år till pensionen och har än så länge gett lika många pekpinnar som hjälp…
Jag försöker tänka på att det kanske är tre-fyra jobbiga år kvar, sen är livet med Barnet både lättare och roligare. Eller så lever jag i en fantasivärld. Tänk om det ALDRIG blir bättre?
Blod är tjockare än vatten 
Apr 21, 2014 @ 13:29:39
Hej. Ja, visst är det tabubelagt att inte vara kär i sin bebis. Det kommer. Jag hade svårt att knyta an till barn nr 2 första 6 mån. Han är en gnällig bebis. Det har gjort det svårt för mig. Det är betydligt lättare att ta till sig ett ”lätt” barn, i varje fall var det så för mig. Det är faktiskt en otroligt stor skillnad på att ha en nöjd bebis och en mindre nöjd. Fortfarande kan han vara riktigt jobbig (nu 10 mån) och jag kan bli helt nere av det. Mest för att det påminner så mkt om de första 5-6 mån tror jag. Jag oroar mig också mer för detta barn.
När det kommer till att sakna ens gamla liv så jobbar jag fortfarande det efter nästan 4 år! Drömmer ofta om middagar med mannen och sånt som det just nu inte finns utrymme för. Jag tror dock att det bara är att acceptera nuläget. Man kommer säkert sakna den här tiden när den är över. Men det är väl jättebra om ni har möjlighet till barnvakt och barnfritt ibland. Ta vara på det! Om ni får fler barn blir det svårare.
Apr 24, 2014 @ 14:12:26
Tack så jättemycket för att du svarat! Känns skönt att man inte är ensam… Och visst är det svårt att ”glömma” de jobbiga månaderna? Ja, när en tid har gått lär man ju ha glömt bort det värsta, och komer att tycka att det var rätt trevligt/ mysigt ändå. Särskilt om det blir ”större” problem sen om det blir strul i skolan osv osv. Hoppas ni får barnvakt ni med ibland, guld värt!! =)
Apr 23, 2014 @ 13:13:26
1. Du är inte ensam. Dels kan man bli jättedeppig pga hormonerna av att bli mamma. Sedan är det en jätteomställning för många att bli förälder första gången. Jag själv minns hur obekväm själva föräldrarollen kändes i början. Hatade allt och alla och ville bara gråta de första 6 månaderna med första barnet. Idag önskar jag att jag hade orkat stå på mig och sökt hjälp.
2. Separera dina rädslor/ångest för föräldraskapet från de som handlar om din relation till barnet. För mig var räddningen att jag ammade första barnet och förmodligen även att jag pga en fraktur var tvungen att sitta still o bara ha barnet nära den första tiden. Det var så vi knöt ann och barnet blev lugnt. Om man inte ammar kan man behöva kompensera den närheten med extra övrig närhet. Samsovning osv. Ta dig den tid du behöver att hitta ditt sätt att närma dig ditt barn
3. Släng alla scheman och Anna Wahlgren metoder åt fanders. Det är ett cyniskt sätt att lura onödiga påbud och stressa upp ovana förstagångsföräldrar. Spädbarn är inte robotar. Som fd. högpresterande kontrollfreak kan jag intyga att det bästa råd (och svåraste jag haft att följa i början) var just det där om att med barn måste man våga släppa kontrollen. Lita på magkänslan. Kompromissa, improvisera. Missförstå mig rätt här nu, med småbarn kan det finnas en vits med en viss regelbundenhet när det gäller mat och sömn. Ovana föräldrar som ännu inte kan ”läsa av” barnets signaler i god tid kan ha nytta av att undvika att hamna i de djupaste dipparna av blodsockerfall och övertrötthet. Men minuten schema? Herregud. Om några år kommer du se tillbaks och skaka på huvudet åt galenskaperna. Var finns platsen för spontana infall? Varför all denna stress och prestationskrav? Herregud barnet dör inte av att ni inte följer minutscheman. Slappa av och njut av föräldraledigheten utan tider att passa för den som är hemma. Sluta stressa upp er över inbillade scheman. Ta dagen som den kommer. Ta reda på vad ni och barnet gillar att göra istället. Det här är smekmånaden. Allvaret börjar första dagisåret när man vabbar konstant (halvdagsvab var rekommenderas!) Förmodligen inte vad du ville höra men jag önskar någon sagt det det till mig i början så nu säger jag det till dig istället.
4. Släppa kontrollen gäller även visavi den andra föräldern. Han eller hon måste själv få hitta sitt eget sätt att vara förälder på. Inte fjärrstyras av någon annan.Det är det som är vitsen med att fler än en är med barnen. (skitsvårt tyckte jag i början. Går dock lättare o lättare o bägge bjuder till.)
5. Hur gick det sen? Misströsta inte! Du kommer hitta ditt sätt att vara förälder på. Jag har hittat mitt, den djupa kärleken till barnen också. Jag kan emellanåt känna mig obekväm i föräldrarollen men lär mig eftersom. Har varit tvungen att släppa på kontrollen och prestationstänket. Barn finns för att vi ska älska dem. Inte för att prestera (vilket man ibland kan tro i föräldragrupper.) Så. Ge inte upp hoppet. Sök hjälp om du bedömmer att du behöver någon att prata med. Lycka till!
Apr 24, 2014 @ 14:09:40
Tack så HEMSKT mycket, för ditt långa svar, har läst flera gånger och funderat. Återkommer i ett annat inlägg.