Kavajpanik!!

Kom till jobbet och upptäckte till min fasa att jag varit dum nog att glömma min kavaj hemma idag i morgonstressen. Fan, fan, FAAAAAN!! Jag har min tunika på mig men det är KAVAJEN som ”skyddar” i sidled så att magen inte drar till sig för många nyfikna blickar.

Låste in mig på toa i panik och det tog en stund innan jag vågade gå ut igen… Och idag har jag massor med möten, faaaaaaan! Det låter helt sjukt för en utomstående såklart, men jag känner mig halvnaken. Det blir skrivbordslunch och inte heller vågar jag gå till skrivarrummet eller kaffeautomaten…

 

I can’t take it any more

Okej, nu har jag mailat en psykolog som min MVC samarbetar med och jag vill träffa honom för att prata om mina nojor och ångest.

Jag har egentligen fundreat på att göra detta i flera år. Men eftersom det är mycket berg- och dalbana i mitt liv har det alltid kännts ”för bra” när jag funderat på att gå och prata med någon. Mina ”dalar” är för korta (än om djupa), jag kan må dåligt och ha ångest och hata allt i två dagar, och sen må jättebra i två veckor eller månader. Så det blev liksom aldrig av. Dessutom vill jag inte att det ska vara en massa journaler kring mina vårdkontakter- sånt blir man aldrig av med- så det känns bra att gå privat och slippa detta. 900 spänn för 45 min, holy crap!

Jag vill få verktyg för att hantera ångesten, bitterheten och irritationen, och jag käkar gärna piller om det är vad som behövs för att slippa må dåligt och älta.

Stackars min underbara Man som fått stå ut med all den ångest jag hällt över honom i snart 5 år.

Sen har jag bokat nån van vattengympa för gravida, 5 tillfällen med start i mitten av oktober, och en föreläsning om hur man ska sköta om ett nyfött barn för mig och Mannen i slutet av november.

Känner mig lite duktig…

Bitter

Fick reda på att en kollega i en annan del av min organisation blivit nominerad till det där talangprogrammet som min chef skulle nominera mig till (men lät bli efter att hon fick reda på att jag skulle få barn- för hon antar att jag inte är redo att ta en chefsposition då- och för att hon inte kände att jag hade lika stort engagemang i den del av min roll som jag är tvungen att ha sedan ett halvår, utan att ha rätt förutsättningar)

Kollegan är lika gammal och jag kan inte avgöra hur duktig hen är eftersom vi inte jobbat så mycket tillsammans. Men hen har varit här lika länge som jag varit här förra året, då min chef var helt lyrisk över min prestation (i min då ursprungsroll) men tyckte att jag varit här ”lite för kort tid”, så vi skulle vänta till i år.

Jag känner mig verkligen snuvad på konfekten och JA jag känner mig ganska bitter. Jag har varit så tydlig med chefen med vad jag vill (utvecklas, utmanas och växa) och hon är så nöjd med min prestation när jag jobbar i min ursprungsroll som jag får mindre och mindre av eftersom det blivit färre projekt inom mitt breda kompetensområde.

Jag vet att omständigheterna givetvis förändras hela tiden och att min chef inte kan trolla fram utmanande arbetsuppgifter om få sådana finns, men nu känner jag att istället för 80% utmaningar och 20% rutin så blir det 80% rutin och 20% utmaningar, vilket är helt fel. Då dör jag inombords.

På mitt gamla jobb fick jag byta chef varje år pga omorganisationer och att firman växte. Jag fick många bra utmaningar men klimatet och kulturen var ohållbar. Här hoppades jag på att få en mer stabil tillaro och utvecklas inom mitt område och lära mig av andra, men… Klimatet är bra, men var är utmaningarna? Är det otur? Vad gör jag för fel? Jag vill få cred och uppskattning för det jag gör, och inte med ord utan med hård valuta i form av befordran.

Jag vill slippa vara bitter utan att behöva nöja mig med det jag får. Jag måste tänka ut en strategi…

Men nu sitter jag fast och på tjocken och kan inte söka mig vidare förrän i april typ. Om inte min tjänst plötsligt blir superintressant i den kommande omorganisationen.

Blir att tröstäta choklad igen som jag gjorde i våras…

Att det aldrig kan vara bra på ALLA fronter samtidigt??

Ni som lägger er värdefulla tid på att läsa mitt svammel får återigen stå ut med lite gnäll. Det är ju det bloggen är till för- att få ur mig majoriteten av den skit som finns i huvudet, så den inte landar på Mannen, vännerna och andra i min omgivning i samma omfattning…

Livet består ju av ett gäng ”tårtbitar” som är olika stora och olika viktiga vid olika tidpunkter i livet:

• Jobb och karriär
• Relationer (privatliv, relationer med släkten, relationer med vännerna)
• Boendesituation
• Hälsa
• …

Och på något magiskt jävla sätt så är det nästan alltid något som strular på något av områden, och givetvis jänger de ihop. Man kan oftast behålla balansen i livet om en, max två tårtbitar vacklar lite, men är det fler blir det jobbigt, särskilt om en av tårtbitarna som vacklar är relationerna.

I våras, efter omorganisationen på jobbet, så förändrades ju mina arbetsuppgiter lite, och jag var påväg att avsluta två större projekt som nu är klara. Chefen var lyrisk över min performance. Hade pratat med chefen om att jag vill bita i något nytt och hon hade inget stimulerande att bjuda mig på. Utom den obligatoriska ”service”-rollen som jag skrev om igår som jag egentligen kräks på. Då kom lägenhetsförsäljningen, flytten, graviditeten och allt annat, så jag valde att inte ha för mycket ångest över området ”jobb” utan la energin på annat. Jag kunde inte påverka jobbsituationen särskilt mycket heller ändå.

Nu känns det som att jobb- och karriärångesten är påväg tillbaka i mitt liv i och med den förestående STÖRRE omorganisationen där den nya organisationen inte är satt än och inte kommer att vara satt förrän kanske i oktober. Efter utvecklingssamtalet med chefen är jag inte heller säker på att hon skulle ”promota” mig om något spännande dyker upp, med tanke på att hon såg min 3 månader långa tjänstledighet i Q1 som ett av hindren för att nominera mig till talangprogramet. Vem vill ha en medarbetare som börjar sin nya tjänst med 3 mån frånvaro?? Jag oroar mig för att jag riskerar att missa tåget och har börjat fundera på vilka andra personer i organisationen jag ska prata med för att jag inte ska bli borträknad när tillsättningarna görs.

Chefen kunde bevisligen inte heller hålla munnen stängd de två veckor jag varit på semester- som hon vetat om min graviditet- trots att jag sa att hon INTE fick berätta för någon innan jag berättat för de närmaste kollegorna via mail. Kollegorna höll hon iofs tyst inför men hon har redan pratat med minst 5 personer i de projekt jag varit inblandad i tidigare. Givetvis måste hon hitta en ersättare för mig under Q1 men sådan panik är det inte att hon inte kunde vänta i 2 veckor. Så idag i lunchrestaurangen sa jag i förbifarten hej till en bekant varpå hon svarade ”Oj, men jag har hört, grattis!” med ett stort smajl framför sina kollegor. Jag hade redan gått förbi så jag log bara men undrar om HENNES kollegor frågade vad hon gratulerade mig med?! Snart vet alla beslutsfattare och tänker bort mig i omorganisationen, chefen verkar ju inte riktigt vara på min sida. Jag kanske överdramatiserar men så känns det.

En av kollegorna (som fick gravid-mailet i förrigår) sa ”Ja och här har vi ju tjock-Anna, du är så fin” med glimten i ögat när jag kom till ett gemensamt möte, jag blev riktigt ställd. Sedan försökte hon fråga ut mig om jag mått dåligt och om jag haft cravings men jag frågade tillbaka hur hennes semester varit. Vilken idiot. Jag tog inte åt mig men man slutar aldrig förvånas hur tröga och dumma människorna kan vara.

Fick också reda på lönepåslaget i samband med lönerevisionen i år. Jag får %-mässigt lite över snittet, men de två kollegorna som har liknande arbetsuppgifter (vi har samma formella titel) och som är mer seniora, får ändå några tiondelar högre höjning. Jag tjänar ju väldigt väldigt bra för min ålder och lönen är inte det som driver mig alla gånger. Dock är det ju ett tecken på att chefen lurats lite. Det största problemet är att att jag inte har fått några utmanande arbetsuppgifter och chefen vill att jag ska växa i en roll jag egentligen inte vill ha (=inte är egnagerad, intresserad av och som dränerar min energi).

Om inget intressant dyker upp i omorganisationen blir det att söka sig externt om ett år när sommarsemestrarna är slut. Jag vill inte slösa min tid på arbetsuppgifter jag inte stimuleras av, när jag vet att jag kan och ÄR briljant på andra saker som jag inte riktigt får göra nu i den utsträckning som utlovats när jag började för 1,5 omorganisation sedan.

Fram till dess måste jag lura mig själv och klistra på ett smajl och se till att jag får bra referenser.

Gårdagen utan bilder

Igår var dagen då tre saker skulle ske:
-Slutbesiktning av lägenheten som vi flyttar till om exakt en månad (eufori)
-Utskick av gravidbesked till mina fem närmaste kollegor (ångest, drömt mardrömmar om att ag skickat fel saker till fel personer tre golika nätter)
-Utvecklingssamtal med chefen (har knappt tänkt på)

Lägenheten var fantastisk och jag vill flytta in nuuu. Dock har de kaklat badrummet åt helvete fel. Vi skulle ha glasmosaik på ena väggen och fick den på en helt annan vägg. Byggbolaget erkände genast sitt fel (de missade att ge kaklarna vår skiss). Jag sa att de får återkomma med ett erbjudande om ekonomisk kompensation för att vi ska lämna badrummet som det är. Om vi inte tar det får de göra om enligt skissen, och jag accepterar inte några förseningar med inflyttningen. Förmodligen kommer de att vara för snåla och får göra om allting.

Kom till jobbet på ett strålade humör trots detta lilla missöde med kaklet. Mailade ut den på förhand noggrant skrivna och omskrivna mailet om min graviditet till kollegorna. Tonen var humoristisk men det framgick med att tydlighet att jag undanber gravid- och förlossningshistorier på fikarasterna, samma sak gäller kommentarer om min vikt och utseende. Kollegorna svarade glatt grattis och allt verkar vara under kontroll.

Helt oväntat gick utvecklingssamtalet åt helvete, som jag ser det. Det var jag inte alls beredd på.

Min roll/tjänst är tudelad. Ca 70-80% är jobb i projekt och processer där jag driver arbetet mot andra delar av organisationen. Jag var egentligen anställd för att ha denna roll till 100% för 1,5 år sen, men iom omorganisationen för ett halvår sen fick jag ytterligare en annan del som är ca 20-30% och som på pappret ska vara strategisk rådgivning inom ett område till en mindre del av organisationen. I praktiken går det ut på att vara en mindre kvalificerad servicefunktion som egentligen till största del kan och ska skötas av företagets gemensamma servicecenter. Chefen VET att jag egentligen hellre valt bort denna del av rollen men nu måste jag ha det för att alla ska ha det.
Trots tydlig kommunikation om vilka frågor jag kan hjälpa med, och vilka frågor som ska gå till X och Y, kommer folk ofta till mig i dessa frågor som X och Y ska få. Jag sitter trots allt tio meter bort och de andra måste man maila eller ringa. Jag förklarar då ödmjukt men bestämt att jag tyvärr inte kan hjälpa då jag varken har tillgång till rätt verktyg eller befogenhet att göra något i dessa ärenden.
Summa summarum är att chefen är riktigt nöjd med min prestation i projektrollen, där är jag på topp. Hon är dock mindre nöjd med mig i servicerollen då någon chef nämnde någon gång att hen kände sig ”avvisad” av mig- förmodligen då jag hänvisade till X och Y. Min chef har fått positiva signaler om min prestation i den rollen också men detta (eller dessa, vad vet jag) signaler om att jag måste ”växa in i rollen” lite mer, gör att hon inte är helt nöjd med min prestation på området.

Vi har pratat om den nominering till talangprogramet som hon nämnde för mig i början av året, och då sa hon att hon vill avvakta med den eftersom hon dels fått dessa signaler i ”servicerollen” och dels att jag ska ha barn och hon inte tror att jag kommer att vilja ta chefstjänst nästa år eftersom jag får barn. WHAT??? Jag frågade om hon verkligen menade det och hon sa att ja, det är en delförklaring till arför hon inte vill nominera mig. Jag blev helt paff för det trodde jag inte om henne. Det är väl JAG som vet vad jag vill, inte hon??

JAg frågade rakt ut om jag ska se mig omkring efter en annan tjänst externt. Nej herregud absolut inte, jag har en stor potential enligt henne, bla bla bla men nu ska jag växa i rollen och nästa år kanske så etc. Vi hade ett bra samtal egentligen men jag kände för att säga upp mig direkt efteråt. Det gör jag givetvis inte men klistrat på ett stort smajl och låtsas som ingenting.

Grejen är att det kommer ytterligare en omorganisation inom två månader och ingen vet hur det blir, om min chef fortfarande är min chef efteråt, och hur man stöper om inom mitt område.

Efter jobbet åkte mannen och jag och spanade in skjutdörrar för vår blivande garderob. Det kändes skit att behöva gå till jobbet idag men jag är en bra skådis när jag bestämer mig för det.

Och chefen har visat sig vara en f*tta, egentligen. Suck.

Dags för KUB idag+ jobbångest

Idag ska mannen och jag till KUB- ultraljudet på eftermiddagen. Blodprovet har jag alltså lämnat för någon vecka sedan så det blir UL idag. Hoppas allt går bra och att vi får en bra sannolikhet så att jag slipper fostervattenprov och liknande elände.

Det känns konstigt. Det känns som att jag varit gravid jättelänge. Men jag har endast vetat om det i nio veckor och endast åtta personer vet om det. Mina jeans är nu i vecka 13+0 rätt tighta i midjan, men då pratar jag om jeans med hög midja och hela tre knappar i midjan. Tarmarna är svullna för att det inte är tal om någon kula. Längst ner är magen helt platt även om jag känner något hårt ”därunder” när jag trycker på magen längst ner. Utom kisseriet och lite trötthet har jag inga symptom just nu, och det känns bra. Det är snarare så att jag oftare är hungrig och har svårare att bli mätt, men detta måste jag hålla i schack för att slippa se ut som en blåval inom en snar framtid…

Så länge jag kan dölja mitt tillstånd känns det ok. Jag kan vara mig själv. Det kanske är sjukt och onormalt men jag har en känsla av att man förlorar en del av sin identitet i andras ögon så fort man är gravid. Man blir ”den gravida tjejen”. En etikett liksom. Jag vill fortfarande vara JAG. Oftast skiter jag i vad andra tycker men om ALLA andra ändrar sin attityd mot mig kommer jag givetvis att påverkas…

Om allt vill sig väl är det ytterligare 25-26 veckor kvar, vilken mardröm!

Det ENDA som varit positivt med graviditeten so far är att mannen är på hugget när det gäller mat. Jag får frukost av honom varje dag och han ser oftast gärna till att jag får i mig mat annars också.

Är det någon som har tips om det finns fler fördelar man kan dra/ fuska sig till under tiden? I’m running out of options. Det är väl tur i oturen att jag ortfarande mår rätt bra fysiskt.

Semetertiden har börjar på jobbet och en kollega som gått på semester nu har ”dumpat över” en  trist arbetsuppgift till mig i sin frånvaro. Tack för den liksom. Det hjälper inte att eskalera det till chefen just nu eftersom chefen själv ska gå på semester typ nästa vecka och jag är den enda som kan göra arbetsuppgiften av dem som är kvar. Det enda jag kan få från chefen är lite trugande och hur hjälper det liksom, så nu sitter jag och har kul 😉

Undrar hur det kommer att kännas att kolla på inneboende på UL idag?

 

 

 

 

Tydligen v 11+0 idag

…enligt min gravidapp.

Sluta läsa nu om du inte vill ha gnäll 😉

Skit alltså.  Snart blir jag tjock. Vilken mardröm!!! Än så länge syns det inget om inte jag släpper ut magen, men jag kunde se ”gravid” ut även som ogravid när jag släppte ut magen efter en rejäl måltid, haha

Jag är pissnödig så inni h-vete och inte är det bättre av att jag verkar ha fått nån foglossning eller liknande på högra sidan i svanken. Dock är det enklare med maten nu och jag kan i princip äta som vanligt- förut hade jag knappt någon matlust efter lunchtid. Tur det.

Men snart går det väl inte att dölja det så väl och jag kommer att få börja med påsigare tunikor på jobbet. För jag har inga planer på att offentliggöra nyheten förrän det blir alldeles omöjligt att dölja längre.De flesta kollegor lär märka efter att de kommit tillbaka efter semestern i augusti. Jag fasar för hur jag kommer att se ut i höst. Och på att många kommer att räkna bort mig i jobbsammanhang då och tro att jag kommer att vara ”mammaleeeedig” länga. Så fel de kommer att få 😉

Det är KUB om 2 veckor exakt, och om allt är väl då berättar mannen för sin släkt. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot att få en massa konstiga frågor, så jag hoppas att mannen får frågorna istället så jag slipper. Och jag hoppas för GUDS skull att ingen komer på idén att samla gamla barngrejer och liknande och ge oss dem i en kartong. För då åker grejerna till tippen eller bästa fall till källarförrådet.

Min graviditet är en privatsak och innan ungen är ute vill jag slippa mer ingående kommentarer än ”När är det planerat?” ”Vid jul” ”åh, vad roligt, hoppas allt känns bra” ”ja, det gör det, tack”.

Mannens släkt kommer att få reda på detta genom att vi skickar en ultraljudsbild eller liknande. Där kommer jag även att skriva en notis att det är ABSOLUT FÖRBJUDET att nämna något kring detta med barn på Facebook. Personer som gör det åker från vänlistan omgående.

En vän till familjen hade lagt ut en bild på oss i kyrkan när vi gifte oss i fjol, TROTS att det stod i vigselprogrammet att man inte fick lägga ut bilder på brudparet innan vi själva lagt ut våra bilder. Så vissa har inget vett eller bryr sig inte helt enkelt.

Min mamma har tagit det hyfsat bra, det har inte kommit så många moralkakor (än) som jar trott. Igår försökte hon mig att ha lök i salladen för att jag ”måste få i mig vitaminer nu”. Men efter en skarp förklaring att jag inte ätit lök i salladen på snart 30 år och har inga planer på att börja med det nu, lugnade hon ner sig.

I nån av mina appar står det att många blivande föräldrar firar vecka 12 med att köpa ett första klädesplagg till barnet. What? Panik! Jag har fortfarande inte fattat att det kommer en ny människa liksom. Det kommer att ta lång tid för mig att acceptera det och förhoppningsvis händer det innan den hinner födas.

När jag gör KUB kommer jag att be att få remiss till en terapeut eller liknande, för jag vill kunna se fram emot barnet eller åtminstone slippa se det som en tickande bomb som kommer att förstöra mitt liv som jag vill ha det (vilket tyvärr är läget just nu, mer eller mindre).

Slutgnällt.

Jobbfällan?

Ja, då kom chefen igen. Och frågade om jag ändå kan tänka mig att ta den projektledarrollen för ett IT-implementeringsprojekt som jag har NOLL intresse och engagemang för. Och som inte ger mig några pluspoäng i karriären. Men som hon måste hitta någon för, och jag är ett tacksamt ”offer” nu när jag avslutat två andra större projekt inom mitt kompetens- och intresseområde.

Jag har tydligt sagt till chefen att för projektets skull måste projektets projektledare vara minst intresserad av projektet och helst även hyfsat kompetent på området. Jag är varken eller, det är DÖÖÖtrist. Implementera ett centralt upphandlat IT-system på alla dotterbolag som har egna system, noll koll och noll samarbetsvilja. Kul. Not.

Så på måndag kommer chefen och jag ha en längre diskussion om mina ansvarsområden. För sedan hon lovordade mig och satte ett högt betyg på min prestation i början av året, har jobbet bara blivit tråkigare. Det känns som att jag blir bestraffad istället för belönad.

Hade jag varit en hysterist gravidkärring hade jag skrikit till chefen att vad FAN då ska jag vara mammaleeeedig i tre år och sjukskrier mig till hösten! Men faktum är att även ett tråkigt jobb är bättre än att sitta hemma och klättra på väggarna. Så inga jobbförändringar (om inte någon börjar mobba mig, typ) kommer att ändra min inställning till hur länge jag måste vara ledig.

Besked

Det är EN och hjärtat slår.
Skit, jag är gravid på riktigt alltså, hjälp!!
Det var rätt häftigt att se, den sprattlade och rörde sig, men jag kan inte fatta att det finns nåt där inne….
Dags att leta rätt på en MVC nånstans runt Medis.

OMG liksom.

På väg till ultraljudet

Om en timme vet vi förhoppningsvis hur det ligger till. Oavsett besked kommer jag att vara helt skakis tror jag. Största farhågor:

-Något är fel på fostret, att det är MA eller annat jox
-Det är fler än 1 där inne

Återkommer.