Semestertider

Dagarna rullar på och nu är vi på semester hos svärföräldrarna. De vet inget. Jag har visdomstandsinfektion för dem och får jätteont i magen av alkohol. Jag har ”testat” genom att dricka en ölburk (fyllt endast med vatten i smyg) och sen få ont 😉
På måndag ska vi på ultraljud och se om jag verkligen är gravid och om allt går bra.

Jag har panik i omgångar. Är svullen om magen på kvällarna och har svårt att suga in den, tack påsiga klänningar.
Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att JAG skulle ha barn. Dessa två ord brukar inte ens finnas med i samma mening.
Jag känner mig inte redo alls. Men man är väl åldrig det om man inte tror att barn är meningen med ens liv.
Meningen med mitt liv är att vara lycklig och barn betyder motsatsen för mig. Hoppas det känns bättre sen.

Jag tar en dag i taget och mår lite illa på kvällarna.

Är det normalt att må såhär??

Helgen har varit helt ok fram till igår kväll. På dagen var vi hos min mamma och grillade, vi körde samma undanflykt att vi var bakis sen i lördags så vi drack alkoholfri cider båda två.

När vi kom hem gav jag mannen en gravidbok jag köpt- ett kapitel om hormonsvängningar ur partnerns perspektiv. Mannen läste den och fortsatte att bläddra i boken, till förlossningskapitlet. Efter ett tag sa han att Ojdå, vet du vad det finns för risker med kejsarsnitt, bla bla bla

Helvetet bröt loss.

Vi hade en long diskussion där mannen sa att han kommer att stödja mig vilket sätt jag än väljer, men att jag inte ska stänga några dörrar för hur det kan komma att kännas längre fram om jag kanske eventuellt kommer att ändra mig.

Det hela slutade med att jag fick något som kan beskriva som ett panikångestanfall och grät och grät och grät tröstlöst och ylade i sängen i en halvtimme och tänkte att jag heller dör än utsätter mig för en vaginal förlossning. Samtidigt som jag tänkte att jag kommer att hata hela världen om jag blir tvingad till det och blir skadad, och jag kommer att hata mig själv om jag får skador vid kejsarsnittet som jag valt själv. Jag tog av mig vigselringen och kastade den till mannen och sa att om han försöker att skuldbelägga mig (vilket han iofs inte gjort) så ringer jag abortmottagningen och vi skiljer oss. Jag menade givetvis inte det på blodigt allvar med i denna stund av desperation kändes det som den enda utvägen.

Det var läskigt. Mannen stod ut (det var tur att han hade läst kapitlet om hormoner innan ))

Ska jag verkligen må såhär. Jag är så labil och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Hoppas allt går bra tills den 27 maj och att jag kan få kontakt med terapeut genom MVC. Dokumenterar de allt man säger i journalerna förresten? Då vill jag inte träffa någon genom den offentliga vården- jag vill inte att det ska vara till nackdel i något försäkringsärende eller liknande längre fram…

Panik

JO det är KLART att jag är glad men jag lan inte låtsas känna det jag inte känner och det jag känner är för det mesta panik.

Jag vet att jag tänker irrationellt och att jag överdriver. Och JA jag kommer att söka professionell hjälp om det går så långt att det går ba och att vi ser att det finns något därinne på ultraljudet i slutet av maj.

Jag har bölat två kvällar i rad, det känns värst på kvällen.

Vad har jag gett mig in på?? Det känns som att livet som jag vill ha det är slut. Varför kan man inte få barn som är 4 år gamla när de föds?? Det känns som att det är en enda helvetessträcka under de första åren där man är helt fast och förlorar sig själv som individ. Tänk om jag får en hormonrubbning i huvudet och blir en sån där slappmorsa som jag föraktar? Jag vill fortfarande vara JAG!

Tur att jag har en förstående man och tur att vi hade diskuterat upplägget på föräldraledighet och dylikt långt innan vi gifte oss.

Om allt går vägen (vilket jag givetvis hoppas) har jag räknat ut att det skulle komma typ den 5 januari. Eftersom kejsarsnitt (som kag kommer att få igenom till varje pris) läggs ett par veckor tidigare lär det ske innan jul. Jag måste vara hemma hela december som det ser ut, det är en månad. Den är jag hemma januari-mars och börjar jobba igen i april då mannen tar över. Jag tar sedan en extralång semester så att jag också är ledig på sommaren. Det är jävligt surt att jag får de tråkiga vintermånaderna, det får mannen kompensera för på något bra sätt.

Vi var på bio med en av mannens kompisar igår och vi åt på en restaurang innan. Mannen och jag hittade på att vi fortfarande var lite bakis sen gårdagens ölprovning (det gick han på) så vi drack läsk. Det kändes skit. Sen gick vi förbi alla dessa uteserveringar med glada människor som njuder av dog mat och dryck i vårens första värme, och jag tänkte att det kommer att blir en totalt värdelös sommar. Snacka om att känna sig utanför. Dricka läsk när alla andra har kul. Medan man inte ens ser gravid ut.  Fy fan!!  Givetvis vill jag inte få en sjuk unge så jag måste avstå- men fan det känns jävla surt, det känns skit. Som att ha en osynlig fotboja och ha ett begränsat livsutrymme pga det.

Jag vet att det låter provocerande och det finns tusentals människor som hade gått med på att bli av med en arm och leva på morötter resten av livet bara för att få barn. Hade det varit det ENDA sättet att få friskt barn hade jag ju också valt att leva på morötter. Men det känns inte mindre surt för det.

Jag älskar öl. För mig är en god öl förknippad med trevlig social samvaro och roliga stunder i baren, vid grillen, framför tv:n. Visst finns det alkoholfritt men utbudet är minimalt och smaken är inte densamma. Dessutom är den just det- alkoholfri. Jag kände mig verkligen som det svarta fåret igår. Om det fortsätter att kännas såhär kommer jag att välja bort socialt samaro under sommaren för att slippa känna mig utanför- det är en hemsk känsla och det vill jag inte uppleva. Det kommer dock att vara svårt eftersom vi under sommaren kommer att tillfälligt bo inneboende i mammas särbos hus där vi brukar grilla ofta. Det är nog en bra idé att jag redan nu kollar vad det finns för vandrarhem i närheten dit jag kan åka och må dåligt ifred.

Usch fy, jag vill inte må såhär. Jag vill vara glad!!!

Mensdagboken

Jag har en mensdagbok i en  app och även i Excel för att hålla reda på cykeln.

Här är min menscykel from januari 2012 till nu. Man ser tydligt att något händer i april 2012, och det är då jag börjar slarva rejält med mina minipiller efter att jag glömmer dem flera dagar pga all bröllopsstress. Jag slutar med pillren helt någon gång efter bröllopet i juni.

I och med mensen som slutat igår var vi alltså haft ”oskyddat sex” under ca 13 cykler. Det är tur att själva processen är rolig, annars hade man lessnat för länge sen ;))

Nu är det tre veckor kvar tills jag får träffa den nya läkaren på Victoriakliniken, kan slå vad om att jag får mens just den dagen- så mycket tur brukar jag ha.

Vad är det för fel på min kropp? Är det ett fel som också minskar chanserna för att lyckas vid IVF? Är det ett fel som kan åtgärdas så att IVF inte behövs?

Man blir knäpp av att tänka på det. Jag försöker att inte göra det.

 

Jag vill kunna ta det lugnt och vara nöjd där jag är

Jag har märkt att jag har känt mig fruktansvärt understimulerad på jobbet de senaste… två månaderna. Jo, det finns saker att göra men det är inte ”rätt” saker om man säger så. I och med omorganisationen i höstas förändrades mitt ansvarsområde något samtidigt som jag rott i land två stora projekt. Utan att några nya utmaningar tillkommit. Chefen är som sagt väldigt nöjd med min prestation och vet mycket väl om att jag vill ha ett nytt utmanande projekt eller liknande, dock finns det inget sådant i verksamheten just nu, och det kan jag också se. Det är Business as Usual.

Om jag ska vara helt ärligt hade jag stundtals kunnat sköta mitt jobb på halvtid med lika bra resultat.

Samtidigt vill chefen nominera mig till ett internt talangprogram i år, så det är inte läga att röra på mig internt än. Externa rörelser är inte aktuella förrän till jul etersom vi flyttar i höst och en fastanställning är självklart ett argument vid bankförhandlingar. Där jag är idag är dessutom ett riktigt bra ställe att vara gravid och föräldraledig på (om det skulle bli aktuellt- tack vare IVF i höst hoppas jag- inom det närmaste året) även om jag inte skulle ta mer än någon månad.

Jag måste helt enkelt göra det bästa av situationen här och nu där jag är idag. Motivera mig själv. Ja spännande, not. Ska fundera på hur det ska gå till…

Slutgnällt för idag  =)

Lat, understimulerad, fel jobb eller ADD?

Jag har de senaste tre veckorna inte fått mycket gjort på jobbet. I mean it. Jag hade kunnat åstadkomma lika mycket genom att jobba halvtid- och det utan att anstränga mig.Jag har haft fullt upp med mäklartankar och det har varit en svacka i arbetsbelastningen. Jag har inga direkt operativa arbetsuppgifter och det ”märks” alltså inte på kort sikt att jag inte gör så mycket.

Jag fungerar så att har jag 100-120% arbetsbelastning är det en jäkla fart på mig och allt blir gjort. Har jag 80% eller lägre blir inte mycket gjort. Jag kan helt enkelt inte tvinga mig att göra något som inte är bråttom, det tar fysiskt emot. Jättejobbigt och det har varit så under hela mitt yrkesliv.

Jag har extremt lätt för att känna mig understimulerad och även om jag har saker att göra så känns de så tråkiga att jag väntar tills det blir bråttom att göra dem- då får jag en kick och saker blir gjorda. Har haft toppbetyg i skolan och på universitetet och varit högpresterande på alla jobb jag haft, så jag vet exakt hur mycket som krävs för att göra ett riktigt bra jobb. Men det känns som att jag gör jobbet på en del av den tid som det ska ta att göra jobbet- men jag börjar inte förrän det är bråttom.

Har häromdagen fått en näst högsta performance-betyg av chefen i den årliga utvärderingen, så jag lurar ingen (utom mig själv då)

Har alltid funderat på om något är fel på mig. Hade jag inte varit så…lat (?) hade jag kanske varit någon annanstans idag 😉

Skämt åsido, jag vill inte ha det såhär. Jag vill vara lite med självdisciplinerad. Min man är så otroligt duktig på det. Att göra saker trots att de känns tråkiga. Jag. Kan. Bara. Inte. Tvinga. Mig. Utan. Yttre. Stimuli. Jag måste bli lite smått besatt av något för att få det gjort. Det finns inte ”lagom”. Det är antigen av eller på.

Har tröstätit choklad varje dag den senaste veckan. Ingen impulskontroll =)

Har funderat på om det finns något kliniskt tillstånd som kan förklara mina beteenden, ex. ADD… Såhär står det på nätet:

Typiska symtom vid ADD kan vara:

• Svårt att uppfatta instruktioner -Nä, men jag gör gärna som jag vill trots instruktioner
• Inre rastlöshet – Oh yes
• Man blir lätt uttråkad- Oh yes gånger två
• Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång -Nä, det är snarare det enda sättet att få något gjort- jag gör fem saker samtidigt men två minuter i taget
• Lätt för att agera snabbt utan att tänka sig för -Om jag är arg
• Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor -Jag är en sjukt dålig förlorare. På riktigt.
• Ofta lättdistraherad av yttre stimuli -Yes, varierar jobb med surf
• Svårt att bibehålla uppmärksamhet- Fråga min man 😉
• Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs -Nä, ibland kanske
• Tendens att tappa bort nödvändiga saker -Detta stämme rinte alls faktiskt. Har aldrig tappat bort något viktigt (ta i trä)
• Svårt att organisera målinriktade aktiviteter- Att organisera aktiviteter är det enda sättet att få något gjort, så nej här
• Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan- Oh yes
• Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter- Har en otroligt kort attetntion span, men har jag blivit manisk ang. något- då händer ALLT PÅ EN GÅNG.

Phuh. Ja, får nog fundera vidare på vad jag ska göra åt det hela. Att gå till läkare är uteslutet.

Seriously??

Nu har jag ringt Sophiahemmet. Och de har inte en endaste ledig tid för nybesök förrän i… HÖST!!! What?! Inte ens om jag pröjsar kalaset ur egen ficka?? Det är ju helt otroligt! Hon rådde mig att ringa efter den 13 maj när de har höstschemat, för då kan jag ”få en tid i augusti”. Seriöst?

Okej, då går vi till plan C, nämligen att leta rätt på en klinik som vill ge mig remiss till alla de prover som ingår i en standardutredning, som saknas så länge.

TIPS??

Jag har en privatvårdsförsäkring också, kanske är det en väg att gå också. Men jag vill VERKLIGEN inte att dessa ytterst privata detaljer hamnar hos ett försäkringsbolag… Kanske får jag säga att jag har ont whatever och vill besöka en gynekolog, som jag sedan under mötet ber att remissa mig tll rätt klinik, om inte denna gynekolog själv kan remissa.

Att man ska behöva vänta i ett halvår på att få vård. I Stockholm! När man vill betala själv! SKANDAL!

Besöka kompisen som nyss fått barn

Idag är det dags att besöka min kompis som fått barn för ett par månader sen. Hon vars liv är så jäkla perfekt. En annan vän ska följa med så det känns lite bättre faktiskt.

Min hmm…mindre lust att besöka kompisen beror faktiskt inte på att jag tycker att det blir jobbigt att se att hon lyckats men inte jag. Jag gillar helt enkelt inte bebisar/småbarn. Jag hade tyckt att det varit jobbigare att besöka henne som gravid ur lyckats-misslyckats aspekten, men när bärnet väl är ute känns det inte lika jobbigt. Det är jobbigare med gravidmagar än med spädbarn faktiskt. Jag vill ju inte ha hennes barn, utan just förmågan att bli gravid när jag så väljer.

Och kompisen bloggar om att hennes bebis är sååå snäll och sover länge etc etc. Hon väljer givetvis att endast skriva om de positiva grejerna på bloggen, men man kan ju nästan bli lite kräksjuk på hur perfekt andras liv kan vara ;))

Vi får se hur ”mammig” kompisen blivit- givetvis ska vi prata om föräldraskap etc, men helst inte mer än 50% av tiden. Jag vill helst behålla vuxenkontakt med kompisen, och jag tror att lägenhetsförsäljning blir min räddare i nöden idag faktiskt. Kompisen ska själv flytta snart så de var inne i mäklarsvängen alldeles nyss och kan säkert bolla lite grejer.

Min vän som följer med är också ofrivilligt barnlös (hur stor sannolikhet är det att vi båda är det, huh??) så vi får hjälpa varandra att bearbeta besöket både innan och efter.

Dags att agera enligt planen

Ojek, jag har i flera dagar tänkt på att nu är det dagst att påminns min förvirrade läkare om att posta våra provsvar+ kontakta Sophiahemmet för en kompletterande utredning. Har känt lite ångest kring detta- fan att man ska behöva TJATA för att få den vård man behöver.

Så nu har jag mailat läkaren och bett honom, igen, att skicka provsvaren till mig. Hoppas han kan göra detta snarast.

Ringer Sophiahemmet imorgon, de har bara telefontid en timme tidigt på morgonen och en tille på em, idag sitter jag i möten. Den kompletterande utredningen jag vill ha är:

• ALLA Blodprov som ingår i en standardutredning. Jag har bara gjort prov dag 21 och ni vill jag ha dag 3 och om det finns något mer.
• Ordentligt ultraljud, kanske vissa specifika dagar i cykeln för att se om att äggen mognar etc
• En Second Opinion generellt och inte bara en läkare som avfärdar mina frågor med att ”du är en helt normal kvinna” utan att ha gjort alla prov som ingår i en standardutredning.

I min kalender ligger det dessutom en påminnelse den 1 mars. Då ska jag nämligen höra av mig till min förvirrade läkare så att han ställer oss i IVF-kön.

Läkarbesök med mannen

Vi fick vänta en halvtimme efter den utsatta tiden (inom vården måste man tydligen stå ut med det mesta, oavsett om man är anställd eller inte)
Mitt prov såg bra ut sa läkaren (jag ska begära ut resultaten sen och stämma av med kompisläkaren som bor utomlands) dock har det ena provet tydligen inte gjorts eftersom jag glömde den jävla remissen då.
Men oavsett behöver jag göra ett till prov.

Så todo-listan är som följande:
-Jag gör två blodprov (det missade och det nya). Valfri dag i cykeln
-Mannen gör blodprov
-Mannen gör Spermaprov

Efter detta:
-Om alla prov ser bra ut ska jag träffa läkare igen för att få remiss till passagekontroll av vänster äggledare
-Om mina prov är dåliga ställs vi i IVF-kön

Men- hör och häpna- så sa läkaren följande: om alla prov är bra OCH passage finns (=oförklarlig barnlöshet), så måste vi vänta i YTTERLIGARE ETT ÅR EFTER DIAGNOS tills han ens ska ställa oss i IVF-kön eftersom jag är under 30. Hade jag varit 30 hade han satt oss i kö direkt. Muahaha, eller hur? Det kommer givetvis inte att hända att jag accepterar denna åldersdiskriminering för att jag går till en annan läkare som faktiskt tar oss på allvar.
För att det givetvis inte acceptabelt att vänta ett år på att ens ställas i kö EFTER att ha blivit diagnostiserade med ofrivillig barnlöshet:

• 9 månader: försöka själva (det kommer att ha varit det när spolningen är klar pga all väntetid)
•  plus12 månader: vänta på att ens STÄLLAS i IVF-kö
•  plus 3-4 månader: vänta i själva kön (om man utnyttjar vårdgarantin, men då kan man hamna i Göteborg eller Falun- glöm det!)

Alltså kan det totalt behöva gå 1,5  från att vi fått diagnosen (om vi får den) tills att man får hjälp alls. Med all den gyn-historik jag har (och jag betalar över 10k i skatt varje månad+mannens skatt) så tycker jag att det låter galet och inte ska behöva accepteras.
Jag har ALDRIG hört talas om att man inte skulle ställas i kön DIREKT efter att man konstaterat barnlöshet (vilket det ju blir om alla prov är fina men inget händer).

Om alla prover är bra, hade jag tyckt att det var OK om vi ställdes i kön våren 2013, och fick tid för IVF hösten 2013.

En men, om läkaren inte har koll hittar jag ju en annan läkare :))

When there is a will, there is a way.