Semestertider

Dagarna rullar på och nu är vi på semester hos svärföräldrarna. De vet inget. Jag har visdomstandsinfektion för dem och får jätteont i magen av alkohol. Jag har ”testat” genom att dricka en ölburk (fyllt endast med vatten i smyg) och sen få ont 😉
På måndag ska vi på ultraljud och se om jag verkligen är gravid och om allt går bra.

Jag har panik i omgångar. Är svullen om magen på kvällarna och har svårt att suga in den, tack påsiga klänningar.
Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att JAG skulle ha barn. Dessa två ord brukar inte ens finnas med i samma mening.
Jag känner mig inte redo alls. Men man är väl åldrig det om man inte tror att barn är meningen med ens liv.
Meningen med mitt liv är att vara lycklig och barn betyder motsatsen för mig. Hoppas det känns bättre sen.

Jag tar en dag i taget och mår lite illa på kvällarna.

Besöka kompisen som nyss fått barn

Idag är det dags att besöka min kompis som fått barn för ett par månader sen. Hon vars liv är så jäkla perfekt. En annan vän ska följa med så det känns lite bättre faktiskt.

Min hmm…mindre lust att besöka kompisen beror faktiskt inte på att jag tycker att det blir jobbigt att se att hon lyckats men inte jag. Jag gillar helt enkelt inte bebisar/småbarn. Jag hade tyckt att det varit jobbigare att besöka henne som gravid ur lyckats-misslyckats aspekten, men när bärnet väl är ute känns det inte lika jobbigt. Det är jobbigare med gravidmagar än med spädbarn faktiskt. Jag vill ju inte ha hennes barn, utan just förmågan att bli gravid när jag så väljer.

Och kompisen bloggar om att hennes bebis är sååå snäll och sover länge etc etc. Hon väljer givetvis att endast skriva om de positiva grejerna på bloggen, men man kan ju nästan bli lite kräksjuk på hur perfekt andras liv kan vara ;))

Vi får se hur ”mammig” kompisen blivit- givetvis ska vi prata om föräldraskap etc, men helst inte mer än 50% av tiden. Jag vill helst behålla vuxenkontakt med kompisen, och jag tror att lägenhetsförsäljning blir min räddare i nöden idag faktiskt. Kompisen ska själv flytta snart så de var inne i mäklarsvängen alldeles nyss och kan säkert bolla lite grejer.

Min vän som följer med är också ofrivilligt barnlös (hur stor sannolikhet är det att vi båda är det, huh??) så vi får hjälpa varandra att bearbeta besöket både innan och efter.

Hur och om man ska amma- måste det vara så sjukt komplicerat?

Nu är det långt kvar tills frågan blir aktuell på riktigt, jag är inte ens gravid ;))

Men jag kan inte låta bli att märka vilken hysteri det är kring området AMNING. Det verkar finnas så oerhört många tabun? Man får inte välja bort att amma. Man får inte amma för ofta. Man får inte amma för lite. Man får inte amma för länge.

Varför är kvinnor så duktiga på att skuldbelägga varandra?!

Kom över denna vettiga artikel idag: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lojligt-att-forbjuda-reklam-for-ersattning_7800690.svd

Så, varför skuldbelägger kvinnor kvinnor så fruktansvärt mycket? Varför stigmatiseras man om man väljer bort amning helt? Eller slutar amma efter ett halvår? Eller fortsätter att amma även efter 2 år? Get a life säger jag. Ungarna blir inte knäppa av varken det ena eller det andra, allt annat lika. DÄREMOT är risken för att de blir knäppa större om man har hispiga föräldrar som inte litar på vad de SJÄLVA känner, efter att ha läst på om för- och nackdelar, och kan göra egna val.

Jag kan i dagsläget inte kan tänka mig att ge bröst till ett barn, om jag får barn vill säga. Jag har känsliga bröst (ursäkta detaljerna ;)) så tanken på att ha någon där äcklar mig. Urk!!! Dessutom ser jag gärna att min Man också knyter an till barnet genom att ta ansvar,  mata tidigt.

Däremot är jag medveten om vissa fördelat med att få modersmjölk och jag kan tänka mig att använda pump de första månaderna, OM det fungerar. Och att sedan ge mjölken i flaska. Och ge mjölkersättnig om det inte räcker. Det känns okej, för då är det jag själv som bestämmer över min egen kropp, samtidigt som barnet får mjölk.

Jag skulle inte redovisa för någon hur jag gjorde om folk skulle se mig eller Mannen med flaskan. Om någon kompis eller familjemedlem skulle försöka skuldbelägga (vilket jag inte tror att någon av mina vänner skulle göra faktiskt), så skulle jag bara säga att det är det enda sättet som fungerar för mig, utan att gå in på detaljer.

Amma på hur och hur länge ni vill, eller inte vill!

Men skuldbelägg inte.

Min läkare verkar tro att jag skojar?

Igår kom redan remissen, plötsligt funkar posten liksom.
Men jag blev minst sagt förvånad när jag såg vad läkaren skrivit där:
”Viss oro, önskar veta, då hon inte blir gravid men alla prover är normala”.

Jag kan inte tolka det på nåt annat sätt än Åh, jag låter henne göra det då hon tjatat, egentligen är det inget fel på henne men okejdå.
Inte ett ord om att:
1. Endast en äggledare finns
2. Gynoperation pga cysta för tio år
3. Paraovarial cysta finns
= jävligt god anledning att kolla den enda existerande äggledaren som kan blivit skadad/fått sammanväxningar pga punkt 2 eller 3 ovan.

Nu vet jag ju att läkaren är förvirrad och jag HAR lyckats tå remissen trots det.
Så jag är nöjd so far.

Ekonomi som ursäkt för att inte dela på föräldraledigheten

Jag blir besviken på kvinnor som är föräldralediga i 1 år. Även om jag kan respektera deras beslut. Alla har rätt att göra som de vill och jag har rätt att vara besviken om jag vill.

Jag är riktigt besviken på kvinnor som är föräldralediga i 1,5 år. Eftersom kvinnor straffas kollektivt så hjälper dessa kvinnor till att befästa arbetsgivarnas syn på kvinnor som opålitlig frånvarande arbetskraft som prioriterar familjen. Dessa kvinnor har givetvis inget direkt ansvar för att jag eventuellt kan diskrimineras, men faktumet består.
Jag föraktar kvinnor, särskilt välutbildade, som ger upp sig själva som individer och blir 100% mamma-vilken slöseri med utbildning som samhället betalat åt dem! Inte desto mindre har dessa människor rätt att göra dom de vill.

Det har länge varit ett standardargument att kvinnor tar ut längre/ all föräldraledighet eftersom familjen förlorar ekonomiskt när männen är hemma. Så är det säkert i en del familjer där inkomstskillnaden är riktigt stor, men jag tror att detta argument är på det stora hela bullshit.
Jag känner minst tre familjer där  kvinnorna tjänar minst 130% av mannens lön, men ändå varit hemma i ett år.

Så om inte det är pga ekonomin, varför delar man inte lika på föräldraledigheten ändå?
Jo, för att majoriteten av kvinnor VILL vara hemma. Modersinstinkt? Könsnorm där man ses som en dålig kvinna om man börjar jobba tidigare? Kanske både och.

Men då ÄR ju kvinnor en opålitlig frånvarande grupp och ska hålla tyst när arbetsgivaren väljer bort dem om det finns en man att ta. Ingen arbetsgivare vill ha frånvarande anställda.
Och man får inte fråga om förväntad längd på ev. föräldraledighet under en anställningsintervju (konstig regel ur diskrimineringssynpunkt- du som tillhör gruppen kvinnor diskrimineras ändå- även om du inte vill ha barn eller vara föräldraledig alls)

Så kvinnor där ute- skippa ekonomisnacket och säg JA JAG VILL VARA MAMMALEEEEDIG SÅ LÄNGE SÅ MÖJLIGT MED MIN BÄÄÄÄÄBIS- och ta konsekvenserna i form av sämre karriärmöjligheter, dålig pension och ekonomiskt beroende av din man. Gå dessutom ner till 75% i arbetstid i säg, fem år per barn, för att fullgöra ditt livs uppdrag. Och tyck sedan lite synd om dig själv för att du ju ”gjort allt för familjen” men sitter där bitter och sliten när du femton år senare ändå tröttnat på varken mannen eller barnen uppskattar det du gjort.

Vill du däremot ha familj OCH karriär- börja dela på föräldraledigheten.
För ditt barns skull. För din anställningsbarhets skull. För att du har en ryggrad att stå emot vad din man, mamma, bästis och svärmor tycker. För ditt pensionssparandes skull. För att du är en egen person- inte mest mamma. För att din man både ska och klarar av att ta ansvar.För din familjs skull- jämställda par skiljer sig mer sällan. Men det vet du ju redan.

Jag är nöjd om du blev lite provocerad här- det var tanken ;))

Besked om mitt AMH-värde

Sådärja, mitt AMH- värde ligger tydligen på 2,4. Är det bra eller dåligt?

Efter en hel del research på nätet idag är slutsatserna som följande:

• Rent krasst ligger 2,4 precis på gränsen mellan bra och dåligt, på den goda sidan dock
• För min ålder är det under eller långt under snittvärdet. (Jag misstänker att det beror på att en del av vänster äggstock åkte ut tillsammans med äggledaren och cystan för tio år sen. Mamma och mormor gick in i klimakteriet vid 50-52 så ingen historik av tidigt klimakterium eller nåt där inte)

Sammanfattar min research här: mitt resultat är markerat i gult.

Min läkare tyckte (på mail) att det är ett jättebra resultat. Tja, det beror ju på hur man ser på det. Läkaren vill uppenbarligen göra allt för att vi ska komma in i IVF-kön så sent som möjligt- trots att jag ju inte blir gravid och inte blivit det på 8 månader.

Jag ska prata med en annan gynekolog som är en god vän men ska flytta utomlands snart tyvärr.

Mannens spermaprovresultat kommer nästa v! MAnnen är nervös. Såklart!

Läkarbesök med mannen

Vi fick vänta en halvtimme efter den utsatta tiden (inom vården måste man tydligen stå ut med det mesta, oavsett om man är anställd eller inte)
Mitt prov såg bra ut sa läkaren (jag ska begära ut resultaten sen och stämma av med kompisläkaren som bor utomlands) dock har det ena provet tydligen inte gjorts eftersom jag glömde den jävla remissen då.
Men oavsett behöver jag göra ett till prov.

Så todo-listan är som följande:
-Jag gör två blodprov (det missade och det nya). Valfri dag i cykeln
-Mannen gör blodprov
-Mannen gör Spermaprov

Efter detta:
-Om alla prov ser bra ut ska jag träffa läkare igen för att få remiss till passagekontroll av vänster äggledare
-Om mina prov är dåliga ställs vi i IVF-kön

Men- hör och häpna- så sa läkaren följande: om alla prov är bra OCH passage finns (=oförklarlig barnlöshet), så måste vi vänta i YTTERLIGARE ETT ÅR EFTER DIAGNOS tills han ens ska ställa oss i IVF-kön eftersom jag är under 30. Hade jag varit 30 hade han satt oss i kö direkt. Muahaha, eller hur? Det kommer givetvis inte att hända att jag accepterar denna åldersdiskriminering för att jag går till en annan läkare som faktiskt tar oss på allvar.
För att det givetvis inte acceptabelt att vänta ett år på att ens ställas i kö EFTER att ha blivit diagnostiserade med ofrivillig barnlöshet:

• 9 månader: försöka själva (det kommer att ha varit det när spolningen är klar pga all väntetid)
•  plus12 månader: vänta på att ens STÄLLAS i IVF-kö
•  plus 3-4 månader: vänta i själva kön (om man utnyttjar vårdgarantin, men då kan man hamna i Göteborg eller Falun- glöm det!)

Alltså kan det totalt behöva gå 1,5  från att vi fått diagnosen (om vi får den) tills att man får hjälp alls. Med all den gyn-historik jag har (och jag betalar över 10k i skatt varje månad+mannens skatt) så tycker jag att det låter galet och inte ska behöva accepteras.
Jag har ALDRIG hört talas om att man inte skulle ställas i kön DIREKT efter att man konstaterat barnlöshet (vilket det ju blir om alla prov är fina men inget händer).

Om alla prover är bra, hade jag tyckt att det var OK om vi ställdes i kön våren 2013, och fick tid för IVF hösten 2013.

En men, om läkaren inte har koll hittar jag ju en annan läkare :))

When there is a will, there is a way.

Mannen ballar ur

Nu har det hänt. Mannen backar. Nej, inte från att skaffa barn, men från att vara med om det, så att säga.

Igår sa ju läkaren att mannen behöver lämna ett spermaprov. För det behöver mannen träffa läkaren och få en remiss till Karolinska där själva provlämningen ska ske.

Mannen tycker att det är SKITJOBBIGT att hans fertilitet ska utredas (han är givetvis helt perfekt ;)) Så han bad mig om att ringa kliniken och boka tid åt honom. Jag ringde men första möjliga tiden hos rätt läkare är i slutet av oktober, vilket är på tok för långt. Kliniken tipsade om att maila läkaren direkt för att se om han har någon tid. På mannens mail svarade läkaren att han inte hade någon tid, och han måste träffa mannen för att ge remiss (det går inte att bara hämta)

Läkarens råd var att ringa Karolinska och fråga om de har tid utan remiss. OMFG varför måste man ha remiss på en så simpel grej???

Men mannen ballade ur där. Han hade hittat nånstans på nätet att nån ska undersöka hand kulor i samband med spermaprovet. Och det är hemskt och vidrigt och han är helt förstörd. Det hjälper inte att förklara att NEJ ingen kommer att klämma på kulorna. Det är BARA att runka i en burk.

• jag har ringt receptionen åt mannen, han tyckte det var jobbigt
• jag har hjälpt med att skriva mail till läkaren
• jag har varit på en förnedrande gynundersökning igår
• jag har hållit på med ägglossningstester
• jag har fan startat blogg för att hantera detta!
• och det viktigaste: JAG HAR SAGT JA TILL ATT BÖRJA MED BARN NU OCH INTE OM FEM ÅR

Nu säger mannen att han behöver tid för att hantera detta. Ja, sure, men jag tänker inte dra hela lasset.

Att åka och lämna ett enkelt prov.

Medan jag måste stå ut med hela eländet!!!!

Barn är ingen rättighet- DN

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/barn-ar-ingen-rattighet

Det kan jag hålla med om. Givetvis är barn ingen rättighet. Att ha ett hus på Djursholm är inte det heller, men många vill ha det ändå.

Utmärkt initiativ av Region Skåne att erbjuda kostnadsfri screening till kvinnorna. Att många väntar för länge ofta beror på okunskap- man vet helt enkelt för lite om hur fertiliteten fungerar och kan leva i naiv tro om att man blir gravid på första försöket när man väl vill det- man väntar tills det är för sent:

• Det har i många åt varit hets kring preventivmedel (med all rätta!) där budskapet som hamrades in var ”skydda dig annars blir du med barn direkt”.  Och det stämmer ju på de flesta 18- och 20-åringarna.
• Om man i tidiga 20-årsåldern får reda på att man kan ha problem med fertiliteten framöver, komer kvinnor som önskar barn att tänka mer i termer ”jag behöver få barn innan 30 om jag vill slippa IVF eller riskera förbli barnlös”

SAMTIDIGT: det är viktigt att poängtera att all ovfivillig barnlöshet inte går att förebygga, även vid tidig screening. Precis som vilken annan sjukdom som helst.

Om man rannsakar sig själv. Jag fick operera bort en cysta+ äggledare när jag var 18. Det är uppenbart att jag visste redan då att jag hade problem. Jag har ändå valt att inte försöka få barn förrän nu när jag fyller 30 om ett par år. Hade jag prioriterat annorlunda, nu när jag tittar tillbaka? Nej. Det borde ju tala för att folk ändå kommer att vänta ändå, även om de vet om att de har problem. Tja, både ja och nej.

Jag träffade en läkare regelbundet när jag var 18-25. Jag visste att min sjukdomsbild var relativt oförändrad- äggledaren växet inte dit ;)) Och mina mindre cystor som jag haft och har går inte att medicinera. Oavsett om jag var 19 eller 25 hade jag haft problem och behövt medicinsk hjälp med dem för att få barn.

Men tro mig, hade jag fått veta att min äggreserv är dålig hade jag givetvis valt att frysa ägg.

Att försöka få barn med mina tidigare partners var inget alternativ jag övervägde- det kan man inte bestämma på egen hand, partnern måste givetvis tycka att han vill ha barn också. Dessutom måste man vilja  HA barn där och då, vilket jag inte ville. Att få barn är inget självändamål för mig. Att få barn i en relation där båda vill det är däremot en annan sak.

Summa summarum: utmärkt initiation av Region Skåne. Vet man om sina problem tidigare- kommer man att prioritera annorlunda- kanske välja bort den där aborten, och kanske prioritera bort partners som vill vänta med barn tills grisar lär sig att flyga. Men allt går inte att förutse.

 

Gröt i huvudet- bröllop, barn, jobb

Nästa månad gifter jag mig, vilket kommer förutom den underbara upplevelsen (hoppas jag) resultera i följande:

• Jag byter efternamn, och det kommer att kännas skitkonstigt, samtidigt som jag velat det länge
• Jag får äntligen klippa mig– jag har långt tjockt hår som jag sparat ut i 1,5 år. Nu får det vara nog med ett hår som tar en evighet att torka, som som är preciiiiis överalt- i ansiktet, ögonen, öronen, eller i en trist knut
• Jag får använda min nyinskaffade skitsnygga vigselring och inte bara smygprova den när mannen inte tittar på
• Jag kommer att få öronen söndertjatade med bebistjat

Herregud.

Ja, det ser ut som att det inte finns något annat val än att kasta p-piller, och det är läskigt mest för att jag använder dem för att bl.a. hålla mina cystor under kontroll. Mannen var väldigt blödig i helgen när vi varit på kryssning och han såg alla småbarn på båten. Han vill ha bebis, och det nu.

Hoppas han inte ger upp och vill skaffa en mer fertil kvinna. Jag har gjort mannen väldigt medveten om vad jag har för medicinska problem och vad det kan komma att innebära för min förmåga att bli gravid.

• Jag vet inte om jag har ägglossning, även om jag har regelbunden mens
• Jag vet inte om min enda äggledare har passage, sannolikt inte för den såg ut att ha varit skadad redan för 10 år sen
• Jag vet inte hur min äggreserv ser ut, hur laparaskopin för 10 år sen och alla cystor påverkat den

En av nära kompisar har meddelat i helgen att hon är med barn- kul för henne, önskar henne allt gott- jag är inte avundsjuk för själva graviditeten för 5 öre.

Men jag önskar att mitt enda problem var NÄR man ska sluta med p-piller, inte OM jag kan få barn överhuvudtaget, och hur många IVF-behandlingar jag ska behöva gå igenom då.

Man kan inte få allt. Världens bästa man, bra jobb, ekonomiskt oberoende, i övrigt frisk, bra vänner.

Mannen vill ha barn och han är redo att ta det största ansvaret. Tur det iaf =)