J*vligt trött på att vara gravid nu- men snart är det över!

Och det är väl naturens sätt att lura kvinnan till att se fram emot förlossningen ;))

Lite gnäll.

Jag mår ju bra generellt och det gör inte ont nånstans (okej, det är inte skönt att ta sig upp på morgonen, är stel som en pinne) men det KRYPER i hela kroppen, ingen kroppsställning är bekväm. Det liksom trycker, kliar, skär in överallt. Det krafsas rån insidan. Det mest otäcka är att jag ibland inte får någon luft- lungorna är väl såpass ihoptryckta att syret inte räcker till.

Det är ju väldigt milda besvär jämfört med det som många andra upplever, men även dem hade jag hemskt gärna klarat mig utan. Det är liksom inte bekvämt nånstans.

Nu har jag räknat hur många dagar jag egentligen har kvar på jobbet.

• Imorgon måste jag till jobbet, har en del möten. På fredag tänker jag jobba hemifrån.
• Nästa vecka kan jag komma in senare på måndag och onsdag, jobba hemma på fredag
• Min sista fysiska dag på jobbet blir nog måndag den 16e. Den 17e är det inskrivning och den 18e har jag ett möte på förmiddagen- kommer att vara med i telefon

Det är två veckor kvar…. Hjälp!!

Kavajpanik!!

Kom till jobbet och upptäckte till min fasa att jag varit dum nog att glömma min kavaj hemma idag i morgonstressen. Fan, fan, FAAAAAN!! Jag har min tunika på mig men det är KAVAJEN som ”skyddar” i sidled så att magen inte drar till sig för många nyfikna blickar.

Låste in mig på toa i panik och det tog en stund innan jag vågade gå ut igen… Och idag har jag massor med möten, faaaaaaan! Det låter helt sjukt för en utomstående såklart, men jag känner mig halvnaken. Det blir skrivbordslunch och inte heller vågar jag gå till skrivarrummet eller kaffeautomaten…

 

Vecka 27 (26+0)

Jag har bestämt mig för att inte väga mig något mer. Mår bara dåligt av det. Men Annas kommentar är tröstande- kilon försvinner 🙂 Jag förstår ju det på en intellektuell nivå men känslomässigt är det inte kul att känna sig så klumpig och andfådd som jag börjar känna mig nu…

Hallelujah- snittet är beviljat!

Jag gick tillbaka till jobbet skuttandes av lättnad, och positivt överraskad av läkarens professionella bemötande.

Först hannd jag givetvis bli jävligt arg på SL som fullständigt misslycks med att köra tåg HELA TIDEN. Denna gång var det ”underhåll” på Centralen så tåget stod stilla i tio minuter innan det kunde rulla in på Centralen. Och inte ett ord om detta stod i reseplaneraren online. Såklart. Jag är alltid ute i god tid och tar ett tåg tidigare än vad som behövs, men det blir inga storam marginaler när man ska hitta i SöS labyrinter. Hell.

Men jag hann till och med sitta i väntrummet en liten stund innan läkaren hämtade mig. Hon frågade lugnt och vänligt om bakgrunden till varför jag blivit remitterad av barnmorskan, och jag berättade som det var: så länge jag minns har vaginal förlossning varit ett otänkbart alternativ för mig. Jag är rädd för att jag får bestående men och att barnet skadas. Vi hade ett bra samtal och hon försökte inte övertala mig eller dumförklara mig, utan berättade att man kan känna olika och att de inte jobbar med att tvinga någon till något man absolut inte vill gå igenom. Hon sa att om jag hade varit en som hade velat bli hjälpt att deala med rädslan, hade hon bokat in mig hos specialistbarnmorskan och göra en individuell förlossningsplan etc. Men hon förstod att jag hade bestämt mig eller hur? Yes det har jag. Då var saken klar.

När jag insåg att jag kommer att få snitt kunde jag slappna av och vi pratade lite om att det kanske blir lättare för mig att ta till mig graviditeten och kunna ta bort orosmomentet som  osäkerhet kring förlossningsmetod innebär. Jag berättade då att det känns bättre nu och att jag inte direkt är någon pluttinuttig mammatyp- det är inget fel att vara det men JAG är inte det utan jag tänker, resonerar och planerar. Vi pratade lite om hur det var att ta reda på att jag hoppades på en flicka, men att det inte blev så. Hon berättade att det är många som har sådana tankar men inte vågar berätta för någon eftersom det är mycket skuldbeläggande. Hon frågade om hur det känns nu och sa att det finns hjälp att få om det skulle vara så att känner ett behov att prata om den kommande föräldrarollen, även om jag inte känner ett sådant behov nu.

Hon sa att snittet med störst sannolikhet kommer att förläggas veckan innan jul, typ 19-20 december, och att jag kommer att få en separat kallelse till operationen längre fram.

Hursom, jag tackade så mycket för det bra samtalet och skuttade hela vägen tillbaka till pendeln. Dagen har alltså varit riktigt bra hittills. Trots att det inte blivit så jättemycket gjort på jobbet idag, faktiskt 😉

RUL igår

Var på RUL tillsammans med mannen igår och även träffade min BM efteråt.

Allt gick bra, vi fick könet bekräftat (den vinkade till och med med snoppen…) och allt det andra såg bra ut. Det där med njurbäcken låg fortfarande på gränsen till förstorat (gränden är 5 mm tror jag, och det låg just där +/- ett par millimeter vid olika mätningar). Det är tydligen ganska vanligt hos just pojkar och brukar växa bort. Vi ska på UL i v 32 för att följa upp och om förstoringen består efter födseln brukar barnet få antibiotika. Jag är inte orolig. Huvudsaken är att hjärnan, hjärtat och allt det andra är bekräftat bra.

Allt bra hos BM också, bra blodtryck, inte så bra järn- bara att fortsätta med tillskott, inga andra konstigheter. Sa till henne att jag varit orolig över det där med att det ska bli krångligt att få igenom ett snitt, men hon lugnade mig och sa att hon skickar remiss till SöS så jag får träffa en läkare om några veckor. Hon sa även att de givetvis försöker att få en att ändra sig och gå med på ex. planerad igångsättning, så det gäller att lyssna på vad de säger men stå på sig sedan. Att inte acceptera något annat, och då tvingar de aldrig en att gå igenom en vaginal förlossning. Känns skönt att BM förstår och vill hjälpa mig att vå det behandlingssätt jag vill ha. Och om det är något jag aldrig haft problem med så är det att stå på mig 😉

Igår kväll tror jag att jag kände något röra sig i magen, det var skitläbbigt. Lite som att ha bubblor i magen när man ätit något svårsmält, fast på annat ställe. Jag stelnade till och rätt som det var så kom det ytterligare en rörelse. Berättade för mannen och han blev helt rörd. Idag på jobbet så känns det också ibland, konstig känsla!

Chefen är tillbaka på jobbet imorgon, det är en liten konferens på torsdag och på fredag eftermiddag börjar min semester 😉

 

RUL idag v.19+2

Idag är det första arbetsdag efter semestern för många av mina kollegor och det gäller att kamouflera mig väl. Snart går det inte att dölja att jag lagt på mig, om inte jag börjar ha sopsäck på mig förstås.
Jag letade efter en passande kjol och den enda som inte blir alldeles för kort (måste dra upp för att få plats alls) sitter som ett korvskinn. Det fick bli den ändå.

Jag ångrar mig redan nu på t- banan för att det är fan inte skönt när det sitter åt i värmen.
Jag har en kjol med ”mudd” men den är alldeles för varm än. Får bli rea efter jobbet idag.

Kl 13 är det RUL och mannen ska med. Jag har ju sett inneboende på UL utomlands för tio dagar sen så jag hoppas allt är lika bra där inne. Ska be om extrakoll på fostrets njurar, allt var bra sist även om läkaren sa att njurbäcken var marginellt större än vanligt, dock inom normen och tydligen vanligt hos pojkar i mitten av graviditeten..
Ska även begära remiss till njurläkare för min egna högra njure som har ett förstorat njurbäcken vilket kan leda till infektion, smärta och i värsta fall dränage. Nej tack jag vill slippa, och för det behöver jag regelbundna urinprover för att börja behandla ev. infektion direkt innan det är för sent…

Annars rullar det på, fem dagar till semestern 😉

Kanske dags för en ”magbild”?

Nu på morgonen är det inte mycket mage att tala om, och det känns rätt bra.
Om två dagar är det v.20 och jag hoppas att jag fortsätter att vara storlek mindre tiden ut. Min mamma berättade att hon höll på att bli utkörd från BB när hon kom dit med värkar för att föda mig i v. 38 typ, så liten mage hade hon 😉

På kvällen om jag slappnar av helt ser det annorlunda ut dock, mest som en blåval…

Tomt på t-banan!

Och det är ett gott tecken. Hoppas kontoret är lika tomt som jag hoppas, så att min plan att jobba hemifrån resten av veckan håller. Har en del uppdateringar att göra i en policy, och jag har redan varit tvungen att skjuta fram detta pga att andra oplanerade saker kom upp, bl.a pga kollegor som bara stack utan att överlämna eller som överlämnade en ”liten grej” som plötsligt visade sig ta en hel arbetsdag att göra pga bristande underlag. Jag vill inte sätta våra kunder i klistret- de skiter i vem som gjort fel- så där sitter man ibland. Ska ta upp detta med chefen när hon är tillbaka från sin semester, vi behöver diskutera hur vi ska hantera detta inom gruppen framöver.

Idag skulle jag ta på mig en blus som iofs alltid varit rätt kroppsnära. Nu såg den ut som korvskinn så den åkte in på en hylla längst upp, nästa gång vi ses blir nästa sommar…
Nu börjar det märkas på riktigt att något är på g i kroppen. Midjan är svår att hitta och på kvällen är jag rejält svullen från revbenen neråt, dock ingen kula. Det ser ut som att jag lagt på ett par tre kilo på magen. Jag gillar inte alls hur jag ser ut. Igår var vi till en strand i närheten och jag badade i ett linne ovanpå bikinin, helt onödigt jag vet, men jag känner mig obekväm med min kropp, förändringarna ser ju mest jag själv så länge.
Mannen är inne i en träningsfas just nu och springer dagligen, blir smalare vilket är hans plan. Bra för honom! Jag är väldigt stolt såklart över min målmedvetna man. Hoppas jag är lika uthållig där i vinter när jag ska bli av med det jag lagt på mig…
Det känns lite som att vara 11 igen när man börjat få tuttar och man trodde att hela världen stirrade ;)) Hoppas det känns bättre med kroppen framöver. Jag försöker att tänka att det är en övergående fas jag går igenom, det är ett halvår kvar och att jag sedan får makten över mitt utseende igen.

Dags för KUB idag+ jobbångest

Idag ska mannen och jag till KUB- ultraljudet på eftermiddagen. Blodprovet har jag alltså lämnat för någon vecka sedan så det blir UL idag. Hoppas allt går bra och att vi får en bra sannolikhet så att jag slipper fostervattenprov och liknande elände.

Det känns konstigt. Det känns som att jag varit gravid jättelänge. Men jag har endast vetat om det i nio veckor och endast åtta personer vet om det. Mina jeans är nu i vecka 13+0 rätt tighta i midjan, men då pratar jag om jeans med hög midja och hela tre knappar i midjan. Tarmarna är svullna för att det inte är tal om någon kula. Längst ner är magen helt platt även om jag känner något hårt ”därunder” när jag trycker på magen längst ner. Utom kisseriet och lite trötthet har jag inga symptom just nu, och det känns bra. Det är snarare så att jag oftare är hungrig och har svårare att bli mätt, men detta måste jag hålla i schack för att slippa se ut som en blåval inom en snar framtid…

Så länge jag kan dölja mitt tillstånd känns det ok. Jag kan vara mig själv. Det kanske är sjukt och onormalt men jag har en känsla av att man förlorar en del av sin identitet i andras ögon så fort man är gravid. Man blir ”den gravida tjejen”. En etikett liksom. Jag vill fortfarande vara JAG. Oftast skiter jag i vad andra tycker men om ALLA andra ändrar sin attityd mot mig kommer jag givetvis att påverkas…

Om allt vill sig väl är det ytterligare 25-26 veckor kvar, vilken mardröm!

Det ENDA som varit positivt med graviditeten so far är att mannen är på hugget när det gäller mat. Jag får frukost av honom varje dag och han ser oftast gärna till att jag får i mig mat annars också.

Är det någon som har tips om det finns fler fördelar man kan dra/ fuska sig till under tiden? I’m running out of options. Det är väl tur i oturen att jag ortfarande mår rätt bra fysiskt.

Semetertiden har börjar på jobbet och en kollega som gått på semester nu har ”dumpat över” en  trist arbetsuppgift till mig i sin frånvaro. Tack för den liksom. Det hjälper inte att eskalera det till chefen just nu eftersom chefen själv ska gå på semester typ nästa vecka och jag är den enda som kan göra arbetsuppgiften av dem som är kvar. Det enda jag kan få från chefen är lite trugande och hur hjälper det liksom, så nu sitter jag och har kul 😉

Undrar hur det kommer att kännas att kolla på inneboende på UL idag?

 

 

 

 

Tydligen v 11+0 idag

…enligt min gravidapp.

Sluta läsa nu om du inte vill ha gnäll 😉

Skit alltså.  Snart blir jag tjock. Vilken mardröm!!! Än så länge syns det inget om inte jag släpper ut magen, men jag kunde se ”gravid” ut även som ogravid när jag släppte ut magen efter en rejäl måltid, haha

Jag är pissnödig så inni h-vete och inte är det bättre av att jag verkar ha fått nån foglossning eller liknande på högra sidan i svanken. Dock är det enklare med maten nu och jag kan i princip äta som vanligt- förut hade jag knappt någon matlust efter lunchtid. Tur det.

Men snart går det väl inte att dölja det så väl och jag kommer att få börja med påsigare tunikor på jobbet. För jag har inga planer på att offentliggöra nyheten förrän det blir alldeles omöjligt att dölja längre.De flesta kollegor lär märka efter att de kommit tillbaka efter semestern i augusti. Jag fasar för hur jag kommer att se ut i höst. Och på att många kommer att räkna bort mig i jobbsammanhang då och tro att jag kommer att vara ”mammaleeeedig” länga. Så fel de kommer att få 😉

Det är KUB om 2 veckor exakt, och om allt är väl då berättar mannen för sin släkt. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot att få en massa konstiga frågor, så jag hoppas att mannen får frågorna istället så jag slipper. Och jag hoppas för GUDS skull att ingen komer på idén att samla gamla barngrejer och liknande och ge oss dem i en kartong. För då åker grejerna till tippen eller bästa fall till källarförrådet.

Min graviditet är en privatsak och innan ungen är ute vill jag slippa mer ingående kommentarer än ”När är det planerat?” ”Vid jul” ”åh, vad roligt, hoppas allt känns bra” ”ja, det gör det, tack”.

Mannens släkt kommer att få reda på detta genom att vi skickar en ultraljudsbild eller liknande. Där kommer jag även att skriva en notis att det är ABSOLUT FÖRBJUDET att nämna något kring detta med barn på Facebook. Personer som gör det åker från vänlistan omgående.

En vän till familjen hade lagt ut en bild på oss i kyrkan när vi gifte oss i fjol, TROTS att det stod i vigselprogrammet att man inte fick lägga ut bilder på brudparet innan vi själva lagt ut våra bilder. Så vissa har inget vett eller bryr sig inte helt enkelt.

Min mamma har tagit det hyfsat bra, det har inte kommit så många moralkakor (än) som jar trott. Igår försökte hon mig att ha lök i salladen för att jag ”måste få i mig vitaminer nu”. Men efter en skarp förklaring att jag inte ätit lök i salladen på snart 30 år och har inga planer på att börja med det nu, lugnade hon ner sig.

I nån av mina appar står det att många blivande föräldrar firar vecka 12 med att köpa ett första klädesplagg till barnet. What? Panik! Jag har fortfarande inte fattat att det kommer en ny människa liksom. Det kommer att ta lång tid för mig att acceptera det och förhoppningsvis händer det innan den hinner födas.

När jag gör KUB kommer jag att be att få remiss till en terapeut eller liknande, för jag vill kunna se fram emot barnet eller åtminstone slippa se det som en tickande bomb som kommer att förstöra mitt liv som jag vill ha det (vilket tyvärr är läget just nu, mer eller mindre).

Slutgnällt.