Bitter

Fick reda på att en kollega i en annan del av min organisation blivit nominerad till det där talangprogrammet som min chef skulle nominera mig till (men lät bli efter att hon fick reda på att jag skulle få barn- för hon antar att jag inte är redo att ta en chefsposition då- och för att hon inte kände att jag hade lika stort engagemang i den del av min roll som jag är tvungen att ha sedan ett halvår, utan att ha rätt förutsättningar)

Kollegan är lika gammal och jag kan inte avgöra hur duktig hen är eftersom vi inte jobbat så mycket tillsammans. Men hen har varit här lika länge som jag varit här förra året, då min chef var helt lyrisk över min prestation (i min då ursprungsroll) men tyckte att jag varit här ”lite för kort tid”, så vi skulle vänta till i år.

Jag känner mig verkligen snuvad på konfekten och JA jag känner mig ganska bitter. Jag har varit så tydlig med chefen med vad jag vill (utvecklas, utmanas och växa) och hon är så nöjd med min prestation när jag jobbar i min ursprungsroll som jag får mindre och mindre av eftersom det blivit färre projekt inom mitt breda kompetensområde.

Jag vet att omständigheterna givetvis förändras hela tiden och att min chef inte kan trolla fram utmanande arbetsuppgifter om få sådana finns, men nu känner jag att istället för 80% utmaningar och 20% rutin så blir det 80% rutin och 20% utmaningar, vilket är helt fel. Då dör jag inombords.

På mitt gamla jobb fick jag byta chef varje år pga omorganisationer och att firman växte. Jag fick många bra utmaningar men klimatet och kulturen var ohållbar. Här hoppades jag på att få en mer stabil tillaro och utvecklas inom mitt område och lära mig av andra, men… Klimatet är bra, men var är utmaningarna? Är det otur? Vad gör jag för fel? Jag vill få cred och uppskattning för det jag gör, och inte med ord utan med hård valuta i form av befordran.

Jag vill slippa vara bitter utan att behöva nöja mig med det jag får. Jag måste tänka ut en strategi…

Men nu sitter jag fast och på tjocken och kan inte söka mig vidare förrän i april typ. Om inte min tjänst plötsligt blir superintressant i den kommande omorganisationen.

Blir att tröstäta choklad igen som jag gjorde i våras…

Att det aldrig kan vara bra på ALLA fronter samtidigt??

Ni som lägger er värdefulla tid på att läsa mitt svammel får återigen stå ut med lite gnäll. Det är ju det bloggen är till för- att få ur mig majoriteten av den skit som finns i huvudet, så den inte landar på Mannen, vännerna och andra i min omgivning i samma omfattning…

Livet består ju av ett gäng ”tårtbitar” som är olika stora och olika viktiga vid olika tidpunkter i livet:

• Jobb och karriär
• Relationer (privatliv, relationer med släkten, relationer med vännerna)
• Boendesituation
• Hälsa
• …

Och på något magiskt jävla sätt så är det nästan alltid något som strular på något av områden, och givetvis jänger de ihop. Man kan oftast behålla balansen i livet om en, max två tårtbitar vacklar lite, men är det fler blir det jobbigt, särskilt om en av tårtbitarna som vacklar är relationerna.

I våras, efter omorganisationen på jobbet, så förändrades ju mina arbetsuppgiter lite, och jag var påväg att avsluta två större projekt som nu är klara. Chefen var lyrisk över min performance. Hade pratat med chefen om att jag vill bita i något nytt och hon hade inget stimulerande att bjuda mig på. Utom den obligatoriska ”service”-rollen som jag skrev om igår som jag egentligen kräks på. Då kom lägenhetsförsäljningen, flytten, graviditeten och allt annat, så jag valde att inte ha för mycket ångest över området ”jobb” utan la energin på annat. Jag kunde inte påverka jobbsituationen särskilt mycket heller ändå.

Nu känns det som att jobb- och karriärångesten är påväg tillbaka i mitt liv i och med den förestående STÖRRE omorganisationen där den nya organisationen inte är satt än och inte kommer att vara satt förrän kanske i oktober. Efter utvecklingssamtalet med chefen är jag inte heller säker på att hon skulle ”promota” mig om något spännande dyker upp, med tanke på att hon såg min 3 månader långa tjänstledighet i Q1 som ett av hindren för att nominera mig till talangprogramet. Vem vill ha en medarbetare som börjar sin nya tjänst med 3 mån frånvaro?? Jag oroar mig för att jag riskerar att missa tåget och har börjat fundera på vilka andra personer i organisationen jag ska prata med för att jag inte ska bli borträknad när tillsättningarna görs.

Chefen kunde bevisligen inte heller hålla munnen stängd de två veckor jag varit på semester- som hon vetat om min graviditet- trots att jag sa att hon INTE fick berätta för någon innan jag berättat för de närmaste kollegorna via mail. Kollegorna höll hon iofs tyst inför men hon har redan pratat med minst 5 personer i de projekt jag varit inblandad i tidigare. Givetvis måste hon hitta en ersättare för mig under Q1 men sådan panik är det inte att hon inte kunde vänta i 2 veckor. Så idag i lunchrestaurangen sa jag i förbifarten hej till en bekant varpå hon svarade ”Oj, men jag har hört, grattis!” med ett stort smajl framför sina kollegor. Jag hade redan gått förbi så jag log bara men undrar om HENNES kollegor frågade vad hon gratulerade mig med?! Snart vet alla beslutsfattare och tänker bort mig i omorganisationen, chefen verkar ju inte riktigt vara på min sida. Jag kanske överdramatiserar men så känns det.

En av kollegorna (som fick gravid-mailet i förrigår) sa ”Ja och här har vi ju tjock-Anna, du är så fin” med glimten i ögat när jag kom till ett gemensamt möte, jag blev riktigt ställd. Sedan försökte hon fråga ut mig om jag mått dåligt och om jag haft cravings men jag frågade tillbaka hur hennes semester varit. Vilken idiot. Jag tog inte åt mig men man slutar aldrig förvånas hur tröga och dumma människorna kan vara.

Fick också reda på lönepåslaget i samband med lönerevisionen i år. Jag får %-mässigt lite över snittet, men de två kollegorna som har liknande arbetsuppgifter (vi har samma formella titel) och som är mer seniora, får ändå några tiondelar högre höjning. Jag tjänar ju väldigt väldigt bra för min ålder och lönen är inte det som driver mig alla gånger. Dock är det ju ett tecken på att chefen lurats lite. Det största problemet är att att jag inte har fått några utmanande arbetsuppgifter och chefen vill att jag ska växa i en roll jag egentligen inte vill ha (=inte är egnagerad, intresserad av och som dränerar min energi).

Om inget intressant dyker upp i omorganisationen blir det att söka sig externt om ett år när sommarsemestrarna är slut. Jag vill inte slösa min tid på arbetsuppgifter jag inte stimuleras av, när jag vet att jag kan och ÄR briljant på andra saker som jag inte riktigt får göra nu i den utsträckning som utlovats när jag började för 1,5 omorganisation sedan.

Fram till dess måste jag lura mig själv och klistra på ett smajl och se till att jag får bra referenser.

Tomt på t-banan!

Och det är ett gott tecken. Hoppas kontoret är lika tomt som jag hoppas, så att min plan att jobba hemifrån resten av veckan håller. Har en del uppdateringar att göra i en policy, och jag har redan varit tvungen att skjuta fram detta pga att andra oplanerade saker kom upp, bl.a pga kollegor som bara stack utan att överlämna eller som överlämnade en ”liten grej” som plötsligt visade sig ta en hel arbetsdag att göra pga bristande underlag. Jag vill inte sätta våra kunder i klistret- de skiter i vem som gjort fel- så där sitter man ibland. Ska ta upp detta med chefen när hon är tillbaka från sin semester, vi behöver diskutera hur vi ska hantera detta inom gruppen framöver.

Idag skulle jag ta på mig en blus som iofs alltid varit rätt kroppsnära. Nu såg den ut som korvskinn så den åkte in på en hylla längst upp, nästa gång vi ses blir nästa sommar…
Nu börjar det märkas på riktigt att något är på g i kroppen. Midjan är svår att hitta och på kvällen är jag rejält svullen från revbenen neråt, dock ingen kula. Det ser ut som att jag lagt på ett par tre kilo på magen. Jag gillar inte alls hur jag ser ut. Igår var vi till en strand i närheten och jag badade i ett linne ovanpå bikinin, helt onödigt jag vet, men jag känner mig obekväm med min kropp, förändringarna ser ju mest jag själv så länge.
Mannen är inne i en träningsfas just nu och springer dagligen, blir smalare vilket är hans plan. Bra för honom! Jag är väldigt stolt såklart över min målmedvetna man. Hoppas jag är lika uthållig där i vinter när jag ska bli av med det jag lagt på mig…
Det känns lite som att vara 11 igen när man börjat få tuttar och man trodde att hela världen stirrade ;)) Hoppas det känns bättre med kroppen framöver. Jag försöker att tänka att det är en övergående fas jag går igenom, det är ett halvår kvar och att jag sedan får makten över mitt utseende igen.

Dags för KUB idag+ jobbångest

Idag ska mannen och jag till KUB- ultraljudet på eftermiddagen. Blodprovet har jag alltså lämnat för någon vecka sedan så det blir UL idag. Hoppas allt går bra och att vi får en bra sannolikhet så att jag slipper fostervattenprov och liknande elände.

Det känns konstigt. Det känns som att jag varit gravid jättelänge. Men jag har endast vetat om det i nio veckor och endast åtta personer vet om det. Mina jeans är nu i vecka 13+0 rätt tighta i midjan, men då pratar jag om jeans med hög midja och hela tre knappar i midjan. Tarmarna är svullna för att det inte är tal om någon kula. Längst ner är magen helt platt även om jag känner något hårt ”därunder” när jag trycker på magen längst ner. Utom kisseriet och lite trötthet har jag inga symptom just nu, och det känns bra. Det är snarare så att jag oftare är hungrig och har svårare att bli mätt, men detta måste jag hålla i schack för att slippa se ut som en blåval inom en snar framtid…

Så länge jag kan dölja mitt tillstånd känns det ok. Jag kan vara mig själv. Det kanske är sjukt och onormalt men jag har en känsla av att man förlorar en del av sin identitet i andras ögon så fort man är gravid. Man blir ”den gravida tjejen”. En etikett liksom. Jag vill fortfarande vara JAG. Oftast skiter jag i vad andra tycker men om ALLA andra ändrar sin attityd mot mig kommer jag givetvis att påverkas…

Om allt vill sig väl är det ytterligare 25-26 veckor kvar, vilken mardröm!

Det ENDA som varit positivt med graviditeten so far är att mannen är på hugget när det gäller mat. Jag får frukost av honom varje dag och han ser oftast gärna till att jag får i mig mat annars också.

Är det någon som har tips om det finns fler fördelar man kan dra/ fuska sig till under tiden? I’m running out of options. Det är väl tur i oturen att jag ortfarande mår rätt bra fysiskt.

Semetertiden har börjar på jobbet och en kollega som gått på semester nu har ”dumpat över” en  trist arbetsuppgift till mig i sin frånvaro. Tack för den liksom. Det hjälper inte att eskalera det till chefen just nu eftersom chefen själv ska gå på semester typ nästa vecka och jag är den enda som kan göra arbetsuppgiften av dem som är kvar. Det enda jag kan få från chefen är lite trugande och hur hjälper det liksom, så nu sitter jag och har kul 😉

Undrar hur det kommer att kännas att kolla på inneboende på UL idag?

 

 

 

 

IVF-samtal

Idag ringde det en gullig sköterska från Akademiska Sjukhuset i Uppsala som tydligen fått vår IVF-remiss från Huddinge. Hon undrade om vi fortfarande var intreserade av IVF. Jag berättade som det var, men sa att aet var så tidigt än och att vi komer att vilja ha hjälp om det mot förmodan inte skulle gå vägen denna gången.

Hon sa att hon skickar tillbaka remissen till Huddinge, och att vi behåller vår plats i kön om vi återkommer. Känns bra.

Tre veckor kvar till KUB-ultraljudet. Det känns skumt att man ska vara gravid, för det finns liksom inte många tecken på det. Visst, jag känner fortfarande lite matolust på kvällarna, tuttar gör ont och jag är sullen om magen, men det är inte ”uppenbart” om man säger så.

Har betättat för mamma i sms (hon kommer från utlandet imorgon) så jag hoppas hon haft lite tid att smälta nyheten.  Bad henne att hålla tyst om det hela så länge.

Ska till stan och prata om ett ev. styrelseuppdrag på ett företag i den bransch jag varit i kontakt med på mitt tidigare jobb, blir intressant. Tydligen fick de mitt namn av en gamal samarbetspartner, får se vad det kan innebära för något. Känns spontant väldigt spännande!

I helgen sticker vi till Paris för att fira bröllopsdagen, hoppas jag orkar gå så mycket som vi brukar gå när vi reser! Jag har haft lite ont i svenken på sistone, men med lite vila då och då kommer et att funka.

Annars rullar det på rätt bra, vi har fått besked om att vi ska flytta in i vår nya lägenhet sista veckan i september, tjohoo, 4 månader kvar! Hoppas jag inte ser ut som en flodhäst då, och det är ganska skönt att det mesta finns nedpackat och magasinerat, så slipper man det eländet iaf.

Men skit, om allt går som planerat och jag får mitt kejsarsnitt 2v innen beräknad förlossning, vilket jag fattar är vanligt tidsmässigt, då bör ungen födas veckan innan jul, säg typ den 16-20 december. Helst inte senare för att då är alla ordinarie läkare på julledighet och jag vill gärna slippa klåfingriga vikarier och dålig kvalite på vården. Hoppas ingen vill göra planerade snitt på julafton typ. Inte kul att fylla år på julafton heller gissar jag. Haha, det är praktiskt att handla födelsedagspresenter på mellandagsrean, för inte fan köper man nåt för helpris två dagar innan man kan få det till halva priset! 😉

 

 

Jobbfällan?

Ja, då kom chefen igen. Och frågade om jag ändå kan tänka mig att ta den projektledarrollen för ett IT-implementeringsprojekt som jag har NOLL intresse och engagemang för. Och som inte ger mig några pluspoäng i karriären. Men som hon måste hitta någon för, och jag är ett tacksamt ”offer” nu när jag avslutat två andra större projekt inom mitt kompetens- och intresseområde.

Jag har tydligt sagt till chefen att för projektets skull måste projektets projektledare vara minst intresserad av projektet och helst även hyfsat kompetent på området. Jag är varken eller, det är DÖÖÖtrist. Implementera ett centralt upphandlat IT-system på alla dotterbolag som har egna system, noll koll och noll samarbetsvilja. Kul. Not.

Så på måndag kommer chefen och jag ha en längre diskussion om mina ansvarsområden. För sedan hon lovordade mig och satte ett högt betyg på min prestation i början av året, har jobbet bara blivit tråkigare. Det känns som att jag blir bestraffad istället för belönad.

Hade jag varit en hysterist gravidkärring hade jag skrikit till chefen att vad FAN då ska jag vara mammaleeeedig i tre år och sjukskrier mig till hösten! Men faktum är att även ett tråkigt jobb är bättre än att sitta hemma och klättra på väggarna. Så inga jobbförändringar (om inte någon börjar mobba mig, typ) kommer att ändra min inställning till hur länge jag måste vara ledig.

Jag vill kunna ta det lugnt och vara nöjd där jag är

Jag har märkt att jag har känt mig fruktansvärt understimulerad på jobbet de senaste… två månaderna. Jo, det finns saker att göra men det är inte ”rätt” saker om man säger så. I och med omorganisationen i höstas förändrades mitt ansvarsområde något samtidigt som jag rott i land två stora projekt. Utan att några nya utmaningar tillkommit. Chefen är som sagt väldigt nöjd med min prestation och vet mycket väl om att jag vill ha ett nytt utmanande projekt eller liknande, dock finns det inget sådant i verksamheten just nu, och det kan jag också se. Det är Business as Usual.

Om jag ska vara helt ärligt hade jag stundtals kunnat sköta mitt jobb på halvtid med lika bra resultat.

Samtidigt vill chefen nominera mig till ett internt talangprogram i år, så det är inte läga att röra på mig internt än. Externa rörelser är inte aktuella förrän till jul etersom vi flyttar i höst och en fastanställning är självklart ett argument vid bankförhandlingar. Där jag är idag är dessutom ett riktigt bra ställe att vara gravid och föräldraledig på (om det skulle bli aktuellt- tack vare IVF i höst hoppas jag- inom det närmaste året) även om jag inte skulle ta mer än någon månad.

Jag måste helt enkelt göra det bästa av situationen här och nu där jag är idag. Motivera mig själv. Ja spännande, not. Ska fundera på hur det ska gå till…

Slutgnällt för idag  =)

168 000 kronor mer i lön efter småbarnsåren för män- NO SHIT!

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/lonegapet-mellan-konen-som-bestar_7702728.svd

Anna Sjögren, nationalekonom i artikeln, säger: ”Kvinnor väljer ofta karriärvägar som innebär mindre tid på jobbet i det långa loppet. De arbetar mer deltid än män och har längre föräldraledighet. Varje sådant karriäravbrott, framför allt i en högavkastande karriär, är kostsamt. Det går inte att vara vd på deltid”

Jag blir varje gång helt ställd när jag läser sådana artiklar och folk verkar FÖRVÅNADE över att det ligger till på detta vis. Det är ju klart som fasen att sambandet mellan antalet arbetade timmar och lönecheck i slutet av månaden/året/livet är glasklart, allt annat lika! Att inte kvinnor (som dessutom är mer högutbildade än män i den yngre generationen nuförtiden) fattar detta är för mig helt obegripligt. De som fattar och sedan klagar lever bara i en naiv mammadröm.

Och- hör och häpna- kvinnorna har sig själva att skylla för majoriteten av sitt inkomstbortfall, som jag skrev här tidigare

En del kvinnor säger ”Att göra karriär är inte det viktigaste för mig, jag vill kunna kombinera jobba och familj”. Många män skulle skriva under. Jag tror det är är viktigt att skilja på att vilja göra karriär och vara karriärist. Med karriär menar jag att ha sysselsättning (som ger inkomst) där du kan utvecklas och får användning för din potential och kompetens. Att vara karriärist är för mig att prioritera jobet framför allt annat, vilja nå toppen i den karriärtrappa man är inne på, och vilja offra mycket för att nå dit. Föräldraskap är för många en del av livskarriären. Visst kan det vara så. Men det är uppenbart att karriär som förälder är mycket sämre betalt än en karriär som löntagare eller egenföretagare. Så är det och de som väljer karriären som förälder får konsekvenserna.

Jag har träffat kvinnor som tycker att det är ”orättvisst” för att de straffas karriärmässigt och ekonomiskt för att de valt att vara hemma med barnen. ORÄTTVISST? Inte ett dugg. Men vissa kvinnor lever i en fantasivärld och har svårt att förstå att DE STRAFFAR SIG SJÄLVA genom sina egna val. Ibland väljer man som man gör pga okunskap- men det ligger alltid på dig själv att försöka skaffa dig kunskap innan du gör valen.

Ja, diskriminering på arbetsmarknaden existerar, men missförstå mig rätt- så är den delvis ”rationell”. De flesta tycker att det är oacceptabelt med diskriminering av kvinnor, och jag är en stor feminist, men gör en enkel tankeövning. Tänk att du är försäljningschef med ett antal underställda säljare. Ditt resultat som chef mäts på hur bra din avdelning säljer per månad, och du har en budget att nå varje månad. Här är dina medarbetare. De är alla lika duktiga säljare och SÄLJER LIKA MYCKET PER NÄRVAROTIMME.

• Person A är i 30-årsåldern och kommer att få sitt första barn. H*n och kommer att vara hemma i ett år. H*n tror att h*n vill jobba deltid efter ledigheten. Du är just nu i farten att hitta en vikarie för personen och ge någon i teamet lära upp vikarien.
• Person B är i 30-årsåldern och kommer att få sitt första barn. Person B kommer att vara föräldraledig tre månader, kanske under sommaren när barnet fyllt ett. Person B vill gärna jobba extra för att dryga ut familjekassan pga sambons inkomstbortfall under dennes ledighet.
• Person C i 40-års åldern och har två barn. Under vinterhalvåret VABbar Person C ett par gånget i månaden. Man måste då boka om kundmöten som Person C borde haft dessa dagar. Person Cs säljresultat är inte lika bra dagarna after att h*n VABbat heller eftersom det tar ett tag att ”ta igen” saker som hänt när h*n varit borta.
• Person D är i 40-års åldern och har två barn. Person D VABbar ett par gånger per år när det kör ihop sig för Person Ds partner.

Fråga 1: Du måste ge någon av dina medarbetare ovan ett viktigt projekt som kommer att pågå i några månader och förhoppningsvis resultera i en stor försäljningsorder till slut. Alla säljare skulle klara av uppdraget är lika bra. Vem väljer du? I första hand? i andra hand? Varför?

Fråga 2: Du ska nu utöka ditt team med en person. Du har två sökande som är lika kvalificerade och duktiga säljare. Den ena heter Anna och den andra heter Pelle. Båda är 30 år, sambos och har inga barn. Du får inte fråga något om deras planer på vara frånvarande på jobbet pga ev. föräldraledighet. VEM VÄLJER DU?

Fråga 3: Tror du att person A är mer sannolikt en man eller en kvinna? Person B, C, D?

Fråga 4: Titta på vem du gett uppdraget att leda projektet i fråga 1. Jäför med ditt svar på fråga 2 och 3. Tror du att du diskriminerat någon? Vad styrdes dina val av?

—————————————————–

Jag tror att ni anar vart jag vill komma.

Arbetsgivare vill anställa och befordra medarbetare som levererar resultat. Resultat har direktsamband med hur mycket tid man lagt ner på arbetsuppgiften (det är faktiskt så i snitt, allt annat lika). Arbetsgivaren komer alltid att välja bort personal som är frånvarande pga föräldraledighet, sjukdom etc etc då dessa individer därmed levererar sämre resultat. Lägg sedan till kostnaden för att hitta vikarier, administrera frånvaron etc etc…

Så, några tips till dig som inte vill vara en av de kvinnorna som har 168 000 kr mindre i lön eter småbarnsåren:

ETT: När du vill ha barn med din man: diskutera  föräldraledighet och VAB med din man INNAN ni börjar med ”barnverkstaden”. Stå på dig. Om han inte vill dela lika:

1. Kräv att han ordnar och bekostar barnvakt/barnflicka för den tiden som han inte vill ta sitt ansvar.

2. Avtala skriftligt om att din man kompenserar ditt inkomstbortfall OCH pensionsbortfall för den tiden som du är föräldraledig ”åt honom”. Du bjuder väl inte på det helt utan motprestation?

4. Byt man innan det är för sent.

3. Om du inte kan acceptera något av ovanstående: förlika dig med att vara gratishjälp hembiträde/ barnvakt åt din man som både vill äta kakan och ha den kvar. Trösta dig med att du ”är lycklig nu och hinner ju jobba sen” och att du ”äntligen får vara mamma”. Håll sedan tyst om ni en vacker dag går skilda vägar- han med tryggad försörjning och barnen och du endast med barnen. Intala dig att du ändå är nöjd med det- och skyll dig själv om du inte är det.

TVÅ: När du är mellan 25-40 och söker nytt jobb: på intervjun, säg tydligt att om du får barn (arbetsgivaren räknar med att du får det om du inte redan har två) så kommer du och din man att dela lika på föräldraledigheten och VABen. Håll sedan löftet. Om du inte ser till att detta budskap går fram, kommer arbetsgivaren att fatta sitt anställningsbeslut på ett antagande om att du kommer att vara borta i minst ett år inom de närmaste två-fem åren (kanske flera gånger om du får barn), och att du sedan kommer att ta majoriteten av VAB-dagarna. Du kommer att bli betraktad som Person A och Person C i exemplet ovan etersom kvinnor diskrimineras som grupp i brist på annan information. Även om du får jobbet får du inte mest intressanta och långsiktiga projekt. Dessa kommer istället att gå till personer som arbetsgivaren bedömer vara mer närvarande än du.

Kvinna, det går inte att vara mammaledig 1,5 år per barn och sedan jobba deltid i flera år utan att det går konsekvenser för din karriär och din inkomst. 1. Genom direktbortfall av lön under frånvaron 2. Genom sämre karriärmöjligheter- dina chefer fattar att du är mer intresserad av att vara hemma än på jobbet- så de väljer någon som vill satsa på jobbet istället.

Det enda du garanterat kan påverka är ditt eget beteende och dina egna val. Val får konsekvenser. Jag hoppas att dagens kvinnor gör mer medvetna val när det gäller föräldrakarriär och arbetsmarknadskarriär- och att de accepterar konsekvenserna.

Hade jag varit skolminister hade jag infört obligatorisk grundkurs arbetsmarknadsekonomi i skolan. Annars är det så lätt att slå sig för bröstet och kräva att få vara mammaledig lääääänge för att man vill det, och sedan vilja att någon annan ska stå för konsekvenserna.

Jobbig vecka och konstig mens?

Denna vecka lovar att bli superbusy och stressig. Skönt att ha saker att göra samtidigt som jag känner en del press.

• Det är ett chefsmöte där jag ska presentera en analys baserat på material som inte alla deltagare levererat.
• Det är en konferens med ca 50 deltagare där jag ska hålla i en workshop.
• Det är ett ledningsgruppsmöte där jag ska gå igenom en del resultat och ett projekt som jag driver.

Och sen är det givetvis alla de jobbiga tyska kollegorna (särskilt en av dem) som totalt mailbomar mig och skickar sjukt långa ppt-presentationer som hon inte talar om vad jag ska göra med
. Det löser sig nog.

———————-

Mensen har varit konstig de senaste 3-4 månaderna. Det är superintensivt i två dagar och sen är det slut! Förut konde jag ha mens som pågick i en vecka, no joking, nu är det en helt annan melodi. Vad kan det betyda, tro?

Vill inte, men måste

Har nyligen skickat ett mail till några avdelningskollegor på mitt gamla jobb. Det har gått ca ett halvår sedan jag slutat där, och jag har verkligen behövt denna distans till mitt gamla jobb. Har kontakt med ett par personer därifrån som jag känner privat, annars har jag inte velat ha kontakt med någon överhuvudtaget. Tanken på att komma och hälsa på har varit ångestframkallande, och det är det fortfarande.

Why? Jag har varit med och byggt upp ett stort område på mitt gamla jobb under ett antal år, firman är och varit extremt framgångsrikt, växer och vuxit. En bra firma i grunden.  Har aldrig fått uppleva riktig uppskattning av cheferna som varit typiska entreprenörer. Lärt mig mycket. Var tvungen att dra, mådde inte alls bra med den frånvarande och obrydda chefen och kände för mycket om för många människor. Kan fortfarande känna ett stick i hjärtat när jag ser hur mycket bättre det är där idag- med en ny chef som börjat när jag redan bestämt mig för att lämna- och känna en sorg över att jag aldrig fått chansen utan få ”skörda det jag sått”. As simple as that =)

Nu har jag alltså faktiskt mailat några kollegor från min avdeling, ett soligt mail.

För karriärens skull.

Kanske kommer jag och hälsar på dem. Masken ska på. Igen. Men jag klarar det =)