21 sjukdagar på 3 månader- när tar skiten slut?

Seriöst, det är inte normalt någonstans att ungen ska vara hemma pga sjukdom 21 dagar (eksklusive helger) av totalt 65 möjliga dagisdagar. En tredjedel! Nu har han haft feber 38-39 sen i torsdags, men totalt opåverkad, glad och positiv. Vi trodde tredagarsfeber först, men inte fan är det det. Tydligen en väldigt mild öroninflammation enligt läkaren som mannen varit hos igår. Antibiotika på det så hoppas att sonen blir frisk snart- och att det håller i sig i några veckor denna gång.

Av dessa 21 dagar har jag varit hemma 9 och Mannen 12. Han har varit tvungen av ta VAB (han kan inte jobba hemifrån) medan jag kunnat jobba hemifrån nästan alla dagar, men fan att man får lirka… Det måste verkligen vara något extremt att ungen är sjuk så mycket?!? Undrar om man kan få en utredning och behandling om detta fortsätter? Kan man ha ett liv och en karriär om han är fortsatt sjuk var tredje arbetsdag?? Nu har jag pratat med min mamma och vi ska testa att låte henne vabba nästa vecka, om han inte blir frisk tills dess.

Våren är här- tänk att det går så snabbt??

Ja, tänk att tiden springer iväg så fort!

Det har varit rätt mycket med omorganisationsprojektet på jobbet. Det börjar dra ihop sig och det blir nog inte lika intensivt framöver. From 1 juli kommer den nya organisationen att gälla, jag vet inte exakt var jag kommer att vara och vilka chefer som kommer att finnas. Org.schemat är färdigt men de 2-3 enheterna jag kan tänke mig att arbeta inom saknar (än så länge) chefer, och vi får se om jag vill jobba för någon av dem- hoppas det blir någon jag har förtroende för. Jag är inte orolig. Just nu passar jag på att ha lite livskvalité med min nuvarande fina chef som inte bryr sig så mycket om var jag jobbar. Många dagar på kontoret blir ganska korta och jag sitter någon halvtimme på kvällen när det behövs- passar mig utmärkt.

Sonen har hållit sig ganska frisk sedan den jävla kräksjukan. Nu håller han på att få kindtänder och det är fan inte lätt, det kinkas och gnälls… På natten skriker han till varannan timme. Han vaknar inte själv av det, men vi vaknar, jag hoppas att det upphör väldigt snart… Det som glädjer mig är att jag hittills kunnat somna om relativt omedelbart trots att jag vaknat och ibland gått på toa eller gett honom vatten. Mannen har också kunnat somna om, så ingen jättesömnbrist ändå. Nu när det är så ljust på morgonen vaknar jag kl 06, måste börja köra med ögonbindel de dagarna jag inte behöver gå upp kl 6, jobbigt att vara så ljuskänslig! Nästa helg ska jag till Helsingfors och träfa en god vän, vi ska bo på hotell, och hon är som jag varit tidigare- nattuggla. Hon lär inte vilja go och sova förrän midnatt, och jag kommer att vara död tills dess, haha

Har träffat min terapeut två gånger, pratat om föräldraskapet och att stå ut med det jobbiga med hopp om att det vänder (tänker på sjukt barn, kinkigt barn, planer som fuckas upp pga det). Även pratat om min relation till min mamma. Som inte vill fatta att jag har fullt upp med mitt liv och kan/orkar/ vill inte ta till en massa ”råd” och lyssna på skuldbeläggande kommentarer och tjat. Min mamma är så ung, inte ens 55, om hon bara hade fattat att hon kan göra så många saker med sitt liv som hon inte tillåter sig att göra, mentala spärrar. Ta körkort, skafa en redig karl och leva livet. Eller hon får göra vad som helst bara hon lägger band på sina kommentarer och ”det är såååå synd om lilla mig”- attityd. Hon är en stark kvinna, men hon har en tendens att bli klängig- inget jag någonsin uppskattat. Hoppas jag kommer att tycka att mitt liv är tillräckligt spännande för att inte klänga på sonen när han växer upp…

Det känns rätt bra i övrigt, det är ett spännande halvår som väntar, hoppas jag!

 

Våren är på g!

Det känns HELT underbart att komma ut efter jobbet och känna att ”livet fortsätter” även eter arbetstid- solen har inte gått ned och luften är fantastisk. Det har varit sjukstuga hemma hos oss. Sonen fick en rejäl magsjuka som började i tisdags och drog igång rejält på torsdagen- man kan däremot snarare kalla det för bajssjuka… Mannen fick kräksjukan på torsdagen och var helt utslagen ”döende” i 1,5 dygn. Fy fan! Jag fick själv en släng av den natten mot fredagen och spydde tre gånger under natten. På fredag morgon var jag dock rätt pigg igen och hade några telefon- och videomöten under dagen. Så jag är inte immun men sannolikt ganska motståndskraftig… Denna gången iaf. Det har varit ett jävla helvete med sonen- det har varit en kamp att få i honom tillräckligt med vätska, och magsjukan verkade aldrig ta slut… Han har magrat, stackarn, och han låg redan som det var under snittviktkurvan.

Jag har bokat in en tid hos min psykolog igen (han jag träffat under graviditeten) för jag pallar inte leva ett liv som går ut på att överleva bland småbarnslogistiken och sjukdomar. Det känns verkligen ohthärdligt när jag är mitt i det. Man kan inte planera något på jobbet och man behöver inte vara överbegåvad för att förstå att ansvarsfulla och utvecklande uppdrag hamnar hos dem som man kan lita på. Att kunna åka någonstans (planerat) eller träffa någon är också en ”bonus”- så kan jag inte ha det och så kan jag inte må där och då. Livet måste ha mera att ge.

Vi har för övrigt fått plats på det dagis som vi velat ha- det närmaste- från 31 augusti. Mannen varit där på ett kort besök idag och det kändes bra, mer strukturerat och pedagogiskt upplagt. Barnens och lärarnas socioekonomiska bakgrund är också mer lik vår egen- man ska inte sticka under stol med att det spelar roll för oss. Sonen trivs bra på sitt dagis nu, ingen gråt de senaste gångerna vi lämnat honom där, och han äter, sover, leker bra, glad när vi hämtar men vill ofta fortsätta leka.

Jag och min mor har inte pratat med varandra sen i helgen för vi hade vår vanliga diskussion igen. Eller hon hade. Hon kan liksom inte låta bli att dra igång och älta hur liten han är, att vi inte är ute med honom tillräckligt länge, att hon minsann varit hemma tills jag var två år blaha blaha Hon blev jätteorolig att sonen fått magsjuka och som vanligt visste hon bäst hur man skulle göra, och att jag absolut inte kunde gå till jobbet när han var sjuk (det var innan mannen insjuknade). Och en massa andra saker.  Jag orkar inte med mera skit så jag bad henne att ta kontroll över sitt beteende och vad hon säger. Here we are. Mannens mamma är däremot världens gulligaste och finns alltid där utan att lägga i värderingar och skuldbelägga.

Nu är det dags för dagens första möte. Halva kontoret har sportlov denna vecka- men inte mina utländska kollegor 😉

I’ll be fine

Efter två ”felfria” veckor på dagis har sonen kräkts några gånger igår mellan 18-21. Ingen feber, ingen diarre. Sov hela natten. Inga kräkningar idag men dålig aptit. Vad är det för något konstigt? Kräksjuka trodde vi först, men det verkar inte stämma, kan lika gärna vara att han ätitit någon skit. Mannen är hemma idag, får se hur det är. Blir det inga föer kräkningar fram till imorgon bitti blir det dagis, annars får jag jobba hemifrån… Inga viktiga möten imorgon, som tur är. Min mamma tycker att dte är jättehemskt att sonen är sjuk igen, och att vi utsätter honom för detta genom att låta honom gå på dagis- att vi borde varit hemma istället. Jag blir så less på hennes försök att skuldbelägga, även om hon givetvis gör det av omtanke, men nu blir det korta puckar när hon drar igång med sån skit. Antingen slutar hon eller så lägger jag på.

Omorganisationsprojektet rullar på på jobbet. Det är minst sagt lite rörigt och den nya direktören jag jobbar mot verkar inte ha klart vör sig hur hon vill göra… Från min sida så är allting under kontroll.

Två resor inbokade i sommar! En med MMaken (3 nätter i London, tjohooo!!!) och en weekendresa med mor. Måtte vi vara sams då 😉

Nu när sonen håller på att växa ur kläder och leksaker tvingas man fundera på vad det är man ska göra av sakerna… Ska vi ha fler barn?? Läskiga tanke… Hur skulle det kännas att få en bebis när man faktiskt är BEREDD på vad som kommer? Jag gick på ren autopilot det första halvåret, minns knappt hur det var. Tack och lov att psyket gör att man förtränger det jobbiga. Hur skulle det kännas att fa en flicka? Det finns självklart inga garantier på att man lyckas bli gravid, eller  att man får ett visst kön… Men tanken är utan tvekan kittlande… Och skrämmande. Jag önskar verkligen att svärföräldrarna inte bodde sex timmar bort utan ett par timmar bort. De är snart 70 båda två och de är pigga och aktiva, men ålder är ålder liksom. Mannens systrar och vuxna syskonbarn bor där allihopa, och det är trist. Min mamma är ju inte ens 55- tänk om hon hon kunde inte att hon inte har svar på alla frågor och att det inte längre går att uppfostra mig?

Och som jag längtar till sommaren!! Åh, slippa alla dessa jackor, överaller, kyla, mörker, skit under fötterna…Nu är ljuset påväg tillbaka, och det känns i hela kroppen =)

 

Inskolning, VAB och nya tag på jobbet

Föga förvånande men sonen blev sjuk efter en vecka på dagis. Nästan två veckor nu. Varit snorig ett tag men då kom febern. Maken har ju tagit ledigt två dagar i veckan januari ut och jag kan jobba hemifrån tack gode gud, så ingen vab för mig och en dag för maken. Endast tre av fjorton ungar var på dagis förrförra veckan, resten var sjuka.
Hur fn gör folk om ungen är sjuk jämnt? Vi måste fundera ut en plan B på riktigt… Vi klarar oss utmärkt ekonomiskt men arbetsuppgifter av betydelse är bara att glömma, för man är otroligt opålitlig…
Idag är det dags för dagis igen, hoppas det dröjer ett tag innan nästa förkylning. Otroligt nog sover sonen hela natten trots feber, hosta mm. Vissa nätter gav vi honom vatten och han somnade omedelbart efteråt. Dock vaknar jag av hans hostande ibland. Fick bra medicin utskriven av läkare, så det är bättre nu.

Fullt ös på jobbet. Omorganisationen är på d och den ska designas inkl styrningsprinciper och you name it. En del politiska saknar, och nu spelar jag spelet. Det är otroligt spännande.

Jag tror också att min visdomstand har vaknat. Röntgen för tio år sen visade att tanden är så sned inne i käkbenet att den måste tas bort nån gång. En lika sned visdomstand på andra sidan togs bort då men hellre tio kejsarsnitt än ytterligare en tandborttagning. Snälla tand somna igen nu!

Inskolningen – är detta verkligen normalt?

Vi fick ju förra veckan info om att vi fått plats from den 13e, och vi mailade förskolan direkt för att få veta hur det går till. Svaret vi fått var att ta direktkontakt med avdelningen. Inget svar på telefon och inga utskick hem. Så vi gick förbi förskolan och frågade. Kl 9 den 13e skulle vi vara där med egen kudde och täcke, ”det tar tre dagar som ni behöver vara med”. Sen var läraren tvungen att springa vidare.

Fem barn på inskolningen, ett par tvillingar och en pojke på ca 1,2 år samt en tjej ett par dagar yngre än sonen. Ytterligare tio barn sedan tidigare på 1,5- 2,5 år. Tre lärare. En ny sen årsskiftet, en gammal och en som ska sluta och ersättas av en ny om två veckor. Verkar rörigt och vi föräldrar fick ingen information om inskolningen, mer än att vi ska vara där 9-15 tisdag – torsdag och lämna barnet självt en heldag på fredagen. Jaha?

Nu har jag varit där med sonen en förmiddag tillsammans med maken och en heldag själv. Idag ska maken dit. Som det kändes igår kväll så känner jag mig inte trygg någonstans att lämna sonen där själv imorgon. Vi nya sköter våra egna barn, de får ingen chans att lära känna lärarna och knyta an! Igår pratade en av lärarna med sonen i max fem minuter, that’s it. Hon som ska sluta håller sig borta för det mesta, den andra byter blöjor heeela tiden, typ tre gånger om dagen på alla ungar?! Så det är ofta EN lärare på alla barn. Plus vi föräldrar. Hur ska detta gå när vi är borta??

Vi måste ha plan B om maken idag känner att sonen inte fått en chans att knyta an till någon. Han har redan varit i kontakt med förskolechefen för att påtala bristerna i introduktionen.

Varför kan det inte bara funka??

Inskolning imorgon- hjälp!

Jag har förträngt det faktum att vi inte har en förskoleplats hela julen. Vi hade varit i kontakt med stadsdelens handläggare i december och fick besked att vi får reda på vilken förskola som vi får plats på i januari. För start i januari. Och tackar vi nej (även om det ligger 40 min bort) så förlorar vi köplatsen helt… Så jag hoppades på lite tur och att vi får en vettig förskola i närheten.

Den 2a januari fock vi sms om tt vi kan logga in och se var vi fått plats. Snacka om att jag skakade medan vi höll på att logga in…Det kunde ha blivit hur långt bort som helst i ett ghetto, men vi hade tur. Ingen plats på de 5 dagisarna vi sökt, men ett annat i närheten. Vi har ett hyreshusområde en t-banestation bort (kort station) och där finns det 5- 6 st förskolor. Av varierande kvalité, av enkäterna att döma. Den vi fått plats på verkar ok. Tre avdelningar, vi ska på småbarnsavdelningen. Varit där och tittat i fönstren, lite slitet… Vet inte vad det är för folk, hoppas vi kan byta till våra valda skolor om det inte skulle fungera…

Imorgon kl 09.00 smäller det. Jag är lugn men livrädd egentligen. Vad ger vi oss in på? Förr eller senare måste det onekligen hända. Tredagars inskolning. Alla jag pratat ed sa att de själva grät när de fick lämna ungen själv för första gången. Så jag är redo. Eller? Mannen har gått ner i tid fram till midsommar, så det blir inga långa dagar. Jag jobbar hemifrån på fredagar (med sonen hemma) så det blir 4 dagar ca 4,5h per dag. Om han inte blir sjuk jämnt, vafan gör man då? Äsch, nu finns det inget jag kan göra. Vi får löra problemen allteftersom de kommer…

Ett år har gått fort, men också långsamt. En ”epok” avslutas, det har varit både hemskt, drägligt, hyfsat, bra och underbart i perioder, hur ska det gå nu?

Årskrönika 2014- beeg-och-dalbanan!

Jag har velat skriva en årskrönika i några dagar nu men det blev aldrig av. Sonen fyllde år, mannen fyllde år, det var jul, dop, nyår… Alt i en enda härlig röra! Jag tar frågorna från en annan blogg- tycker de är rätt bra =) Jag är ingen författare men jag hoppas att det är värt tiden at lsa. Blir kul att läsa själv om några år!

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Hur många saker som helst! Jag hade aldrig tagit hand eller knappt hållit i ett spädbarn förut, så det var learning by doing, minst sagt. För det mesta har det gått smidigt och varit ganska kul ur ett lärandeperspektiv. En hel del märkliga saker har jag gjort för första gången. Som att känna en stor glädje över bajs i blöjan- och dela det med min man som också han blir glad… Två stycken vuxna mnniskor som står o kollar på bajset och diskuterar dess konsistens… En av de nya upptäckterna är att det är ”sovmorgon” om man lyckas sova till kl 07.00…

Genomdrev du någon stor förändring?
Genomdrev? När, jag kastades nog in i något jag varken hade kunskap om eller kontroll över… Jag har överlevt (eller har jag?) ett krig som pågått mellan min förvirrade hjärna och min kropp.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, min väninna I fick en son i juni och vin väninna G som fick sin andra son i juli. Vi bor tyvärr lite väl långt från varandra- med Stockholmsmått, men jag hoppas vi kan umgås mer framöver.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Jag har faktiskt inget speciellt datum att minnas just 2014. Kanske sonens 1-årsdag? 1 april är ett datum jag längtat efter, den dagen gick jag tillbaka till jobbet. Det var en början på en bättre balans i livet.

Vilka länder besökte du?
Polen, UK (London), UK (Skottland) , Danmark, Finland. Inte illa för ett spädbarnsår egentligen, jag var ”borta” från sonen ca 20 nätter totalt (inklusive dagar då mannen varit hos sina föräldrar) nån lär tycka att ”flängt runt”- inget jag bryr mig om.

Bästa köpet?
Vår babycam! Så otroligt skönt att se att sonen somnat in, samt titta till om man tror att han skrikit till (viket aldrig hänt). Ett annat bra köp är Brio Smile barnvagn med mjuklift. Så skönt att ha liften i varukorgen när den inte används, och sätta på plats när sonen ska sova. Han får knappast plats i liften längre, men det funkar ändå 😉

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
ATT FÅ SOVA UT

Vad önskar du att du gjort mer?
Bara blundat och litat på att vad-det-nu-är går över. För det gör det faktiskt även om det är olidligt i stundtals och man ser ingen utväg. Jag borde berättat för min man ännu oftare hur fantastisk han är. Hade vi inte varit ett så bra team hade jag inte klarat detta med merparten av förståendet i behåll.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Utövat kontrollbehovet. Haft ångest och varit bitter. Jag kan tyvärr inte stänga av huvudet.

Favoritprogram på TV?
Keno- haha sonen ÄLSKAR att äta välling till Keno. Personligen älskar jag Deal or no deal- otroligt spännande.

Bästa boken du läste i år?
Anna Wahlgrens Barnaboken- jag vågar inte tänka på vad hade hänt om jag varit fortsatt tvungen att sova max 1,5- 2h i sträck i ytterligare några månader. Förmodligen hade jag inte varit kvar där jag är idag.

Största musikaliska upptäckten?
Här var det svårt! Sias Chandelier- särskilt när jag får yla med 😉

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag ännu tydligare ser vad det är för något jag vill och inte vill arbeta med- ska jag vara ifrån mitt barn ska det vara värt tiden. Att jag hittat min roll och nisch efter att chefen gått på föräldraledighet i september och vi fick en annan chef. Och att jag stod ut till dess. En ny omorganisation kommer- och jag är lugn (precis som vid tidigare omorganisationer iofs)

Största framgång på det privata planet?
Vi är ett team nu, min make och jag. Jag är glad att jag lagt band på en stor del av mitt kontrollbehov och lät honom bestämma allt själv- utom schemat. Det har gått fantastiskt bra!

Största misstaget?
Det är ju ingenting man kunde veta i förväg. Men med facit i hand hade jag gått till jobbet på typ halvtid redan i februari, typ hemma tre dagar+ på jobbet två dagar i veckan. Då hade jag kanske sluppit må så fruktansvärt dåligt som jag gjorde för ett år sen. Jag har funderat på om det var depression jag drabbades av, men jag tror nog inte det. Föräldrarollen och sömnbrist var nog det tåg som körde över mig totalt- och jag kunde inte ana att det kunde vara såhär jobbigt. Jag har nog kommit över det mesta nu, även om jag nu får flashbacks till tiden för ett år sen (samma årstid osv. Januari-februari har alltid varit rätt deppiga månader för mig)

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare, om jag måste välja bland dessa två. Eller snarare er utmattad, orolig och likgiltig på samma gång. Även om livet nu känns mera komplett, nu när vardagen fungerar (hej dagisångest)

Vad spenderade du mest pengar på?
Ska göra mitt årsbokslut senare i januari, men jag vill tro att det är en hem del barnprylar. Barnvagnen har helt klart varit en bra investering 😉

Något du önskade dig och fick?
En fin glad son som sover hela natten

Något du önskade dig och inte fick?
Min egen sömn- trots att jag har alla möjligheter i världen

Vad gjorde du på din födelsedag 2014
Funderade på varför mina två bästa vänner glömde att gratulera mig

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Sinnesro. Jag över på det, och på att inte tänka/ analysera för mycket.

Vad fick dig att må bra?
Att få egentid och vara ifrån alla ibland, bara gå och handla eller åka till och från jobbet. Alla resor som jag gjort på egen hand och med familjen- jag funkar inte om jag inte får andas!

Vem saknade du?
En mamma som är där och stöttar istället för ifrågasätta eller skuldbelägga (än om i gott syfte- säger hon)

Mest stolt över?
Att jag trots allt är en bra mamma för min son och en hyfsat bra fru för min man

Högsta önskan just nu?
Att orka förändra det jag kan, våga släppa det jag inte kan förändra och att inse vad som är vad. Rent praktiskt så önskar jag en dagisplats på en bra förskola man 10 min promenad hemifrån.

… Och snart är det jul…

Veckorna  flyger.  Är det fortfarande någon  som tittar in här då och då?
Det är en stor omorganisation på g på jobbet.  Ingen vet vad som kommer  att hända,  men något  blir det direkt efter julhelgen. Igår blev det känt att vår nuvarande chef Anna kommer  att fortsätta  vara det även när vår föräldralediga chef Peter är tillbaka i januari.  Peter ska ju vara vikarie för en större enhet.  Som jag VET kommer att brytas loss från vår enhet.  Vår direktör kommer därmed att förlora mer än halva personalstyrka,  så direktören vill såklart ha sin kronprins där det händer.  Jag skiter i vilket så länge jag får behålla Anna som chef. Jag driver mina projekt med hennes fulla stöd och det är så jag vill ha det. Jag kommer att bli inblandad i omorganisationen på ett sätt eller annat, jag ÄR rättare sagt inblandad i en del redan,  och jag orkar inte med Peters Våta Filt-ledarskap.

Vår bebis har plötsligt blivit ett barn! Han går jättebra när man bara håller i en hand, pekar,  pratar en massa stavelser särskilt när han är lite upprörd,  äter potatismos med köttbullar och är oftast supersöt.  När han satt i badbalja igår upptäckte han att han hade en… snopp. Han pillade och drog medan maken och jag skrattade så vi grät,  det såg otroligt komiskt ut!

Vi vet fortfarande inte var vi får förskoleplats. Kontaktat stadsdelen och de säger att vi får besked i januari. Han ska BÖRJA i januari!! Jag försöker att tänka på annat innan jag blir förbannad.

Sover gör jag bättre.  Jag vaknar fortfarande ett par gånger per natt men numera somnar jag i princip direkt.  Jag kan även somna om efter att väckarklockan ringt kl 06.00 🙂 Även maken sover bättre.

Wohoo!

Hjulen på bussen snurrar runt runt runt…

Kan man få fler timmar i dygnet tack??

I helgen var maken och jag iväg på en dagskryssning, min mamma var barnvakt en hel dag (från väckning till läggning). Jag var lite nervös innan eftersom min mamma tycker att hon vet bäst och kan freestyla med mat och sotider. Efter noggranna skriftliga instruktioner gick det dock över förväntan. Alla ar glada, sonen sov hela natten som vanligt. Så skönt!! Maken och jag tog vårt första glas på SPA:t på båten redan vid 8.30-tiden på lördag morgon, kändes helskumt och det SUGER att vara uppe så tidigt. Varje dag. Jag försöker att förtränga hur mycket jag egentligen hatar det.

Plötsligt har det bestämts att det ska bli dop. Jag är kristen men inte protestant, och tanken var att sonen skulle döpas i ”min” kyrka nästa sommar när vi är i min hemstad och sedan döpas i svensk kyrka. Det har blivit missar i kommunikationen med Maken och i helgen blev det tydligt. Maken ville egentligen att sonen skulle döpas medan han var spädbarn, och nu är det för sent etc. Så nu blev det bestämt att det ska bli dop när vi hälsar på Makens föräldrar i jul. Jag vill egentligen inte ha några närvarande utom oss föräldrar+ gudföräldrar+ svärföräldrar men jag orkar inte ta det så maken får sköta vilka som ska komma. Det ska vara enkelt och absolut inte någon event. Dop för mig är något intimt. Närta sommar blir det dop i hemstaden för det känns mer ”på riktigt” än att döpas i Stockhol, trots att möjligheten finns såklart. Jag har inga problem att döpa honom två gången. Gud är ett och hen förstår.

Jag har blivit indragen i ett slutet och hemligt projekt på jobbet på uppdrag av ”stor-VDn”. Imorgon ska jag och projektledaren åka till vårt andra kontor och ha ett hemligt strategiskt möte. Det är SÅ spännande, precis sånt som jag vill göra. Just detta uppdag ska snabbutredas under två veckor, lite oklart vad som händer sen. Jag har tackat nej till alla möten som inte har med mitt huvudprojekt eller detta uppdrag att göra. MEn jag ska gå hem kl 16 varje dag iaf.

Jag är både irriterar, orolig och förbannad för att vi inte fått besked om förskoleplats och inte ens vet NÄR vi får det. Det går inte att planera livet på ett vettigt sätt! En vän till en vän hade stora problem när denna fått förskoleplats EN TIMMES resväg hemifrån, i Stockholm.
Maken och jag har iaf diskuterat hur vi ska göra under vintern och våren. Under januari ungår vi från att sonen ska vara hemma och vi har delat upp lediga dagar. Jag kommer att vara helt ledig en dag i veckan+ jobba hemifrån 2 dagar. Hur det nu ska gå med en ettåring i hemmet… From februari till Midsommar jobbar Maken 75% och jag jobbar heltid men hemifrån på fredagar. Vi pusslar och sonen går på förskola ca 4,5h per dag 4 dagar i veckan. Fungerar det bra ökar vi tiden succeccivt. Är det ett skitdagis långt bort måste vi protestera utanför förvaltningskontoret och ringa Aftonbladet. Typ.

Idag var Maken med sonen på kontoret och hälsade på. Jag var väldigt skeptisk när han föreslog det först- tycker generellt sett att dte är något skumt med kollegornas småbarn på kontoret… Men det gick jättebra och var rätt mysigt, faktiskt. De fick träfa gamla och nya chefen och några kollegor. Alla tyckte att sonen var söt (ja, de hade väl sagt det även om han hade öronen mitt i pannan givetvis) och jag fick känns mig stolt över min fina make och sonen, som inte är någon bebis längre…

I etermiddag ska jag träfa en vän vars son är exakt ett halvår yngre. Nu känns skillnaden stor men det kommer att suddas ut ju mer tiden går.

Hur ska man få ihop allting? Det är så många spännande saker hela tiden!