Hur och om man ska amma- måste det vara så sjukt komplicerat?

Nu är det långt kvar tills frågan blir aktuell på riktigt, jag är inte ens gravid ;))

Men jag kan inte låta bli att märka vilken hysteri det är kring området AMNING. Det verkar finnas så oerhört många tabun? Man får inte välja bort att amma. Man får inte amma för ofta. Man får inte amma för lite. Man får inte amma för länge.

Varför är kvinnor så duktiga på att skuldbelägga varandra?!

Kom över denna vettiga artikel idag: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lojligt-att-forbjuda-reklam-for-ersattning_7800690.svd

Så, varför skuldbelägger kvinnor kvinnor så fruktansvärt mycket? Varför stigmatiseras man om man väljer bort amning helt? Eller slutar amma efter ett halvår? Eller fortsätter att amma även efter 2 år? Get a life säger jag. Ungarna blir inte knäppa av varken det ena eller det andra, allt annat lika. DÄREMOT är risken för att de blir knäppa större om man har hispiga föräldrar som inte litar på vad de SJÄLVA känner, efter att ha läst på om för- och nackdelar, och kan göra egna val.

Jag kan i dagsläget inte kan tänka mig att ge bröst till ett barn, om jag får barn vill säga. Jag har känsliga bröst (ursäkta detaljerna ;)) så tanken på att ha någon där äcklar mig. Urk!!! Dessutom ser jag gärna att min Man också knyter an till barnet genom att ta ansvar,  mata tidigt.

Däremot är jag medveten om vissa fördelat med att få modersmjölk och jag kan tänka mig att använda pump de första månaderna, OM det fungerar. Och att sedan ge mjölken i flaska. Och ge mjölkersättnig om det inte räcker. Det känns okej, för då är det jag själv som bestämmer över min egen kropp, samtidigt som barnet får mjölk.

Jag skulle inte redovisa för någon hur jag gjorde om folk skulle se mig eller Mannen med flaskan. Om någon kompis eller familjemedlem skulle försöka skuldbelägga (vilket jag inte tror att någon av mina vänner skulle göra faktiskt), så skulle jag bara säga att det är det enda sättet som fungerar för mig, utan att gå in på detaljer.

Amma på hur och hur länge ni vill, eller inte vill!

Men skuldbelägg inte.

”Jämställdhetsexperter” som kastar sten i ett glashus

Idag var jag jag på ett frukostseminarium anordnat av ett lärosäte.

Seminariet handlade om jämställdhet och det var en väldigt bra kvinnlig chef från näringslivet som talade. Bra diskussion. Jag kände igenen av de kvinnliga åhörarna från ett annat sammanhang- vi har pratats vid några gånger. Denna kvinna har alltid framstått som en riktig jämställdhetskämpe.

Efter seminariet fortsatte diskussionen om bl.a. föräldraförsäkringen och föräldraledigheten, och jag snackade avslappnat med kvinnan, hon berättade om hur hon gjort med sin man vad gällde föräldraledigheten och frågade vad jag hade för tankar om jag skulle få barn i framtiden. Sedan går dialogen ungefär såhär:

Jag:  ”Vi har faktiskt pratat om det en del, jag och Mannen, och som det ser ut just nu, om vi får barn nån gång, så kommer jag att vara föräldraledig i 2-3 månader, sedan tar han över”
Kvinnans ansikte blir helt förskräckt:
Kvinnan: ”Oj, det var inte länge! Men det kommer ju inte att funka med amningen?!”
Jag: ”Jag har faktiskt inte tänkt amma”
Hon ser ut som om hon precis satt sig på en spik:
Kvinnan: ”Va? Men du förstör ju brösten!!”
Jag: ”Det tror jag inte, det finns en lösning för det mesta. Jag har faktiskt mina anledningar.”
Kvinnan: ”Men du kommer ju att ge barnen en massa allergier!!”
Jag: ”Ja, det verkar ju finnas många åsikter kring amningen, men det är också så att vi kvinnor är otroligt duktiga på att skuldbelägga varandra för de val vi gör…”

Hon blev helt tyst men ögonen var stora som tefat.

Jesus! Jämställdhet börjer hos dig själv, kvinna. Och nej, jämställdhet handlar inte om amningen, utan om min rätt som individ (och kvinna) göra mina val, givet att jag är medveten om vilket påverkan de kommer att ha på mitt och andras liv.

Måste man föda ”naturligt”? Nej, faktiskt inte om man inte kan/vill. Man blir inte en sämre förälder för det.
Måste man amma? Nej, faktiskt inte om man inte kan/vill. Man blir inte en sämre förälder för det.

Verkar ju helt sjukt att människor vill rättfärdiga sina beteenden till den grad att de känner sig tvungna att skuldbelägga andra människors val, när dessa andra människor är väl medvetna om hur de gör valen och varför.