Efter läkarbesöket idag

Det gick så himla snabbt och smidigt- hade tid 08.25, kom in vid 08.30, och nu strax innan 9 är jag redan på t-banan.

Gullig läkare, svensk man i 55-årsåldern. Här är slutsatserna:
-Livmodern och äggstockarna ser bra ut. Livmodern är något bakåtvänt
-En paraovarial cysta ca 3,5cm i diameter på vänster sida (den har alltid funnits där…) Ofarlig om jag blir gravid enligt läkare
-Jag behöver inte opereras
-Allt ser bra ut bortsett från att den högra äggledaren är borta sen tio år tillbaka. Om den vänstra funkar vet ingen.

Nästa steg:
-Jag lämnar hormonblodprov på cykeldag 22 vilket blir den 1 oktober
-Mannen måste boka tid hos läkare för att få remiss för spermaprov

Scenario 1: Mina hormonprover är bra+ Mannens spermier är bra= jag får tid för spolning av äggledaren
Scenario 2: Mina hormonprover bra+ Mannens spermier dåliga= IVF
Scenario 3: Mina hormonprover dåliga+ Mannens spermier bra= spolning. Om spolning bra= jag får medicin för att få rätt hormoner. Om spolning dålig= IVF
Scenario 4: Mina hormonprover dåliga+ spermier dåliga=IVF

Känns skönt att ha en plan.

Barn är ingen rättighet- DN

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/barn-ar-ingen-rattighet

Det kan jag hålla med om. Givetvis är barn ingen rättighet. Att ha ett hus på Djursholm är inte det heller, men många vill ha det ändå.

Utmärkt initiativ av Region Skåne att erbjuda kostnadsfri screening till kvinnorna. Att många väntar för länge ofta beror på okunskap- man vet helt enkelt för lite om hur fertiliteten fungerar och kan leva i naiv tro om att man blir gravid på första försöket när man väl vill det- man väntar tills det är för sent:

• Det har i många åt varit hets kring preventivmedel (med all rätta!) där budskapet som hamrades in var ”skydda dig annars blir du med barn direkt”.  Och det stämmer ju på de flesta 18- och 20-åringarna.
• Om man i tidiga 20-årsåldern får reda på att man kan ha problem med fertiliteten framöver, komer kvinnor som önskar barn att tänka mer i termer ”jag behöver få barn innan 30 om jag vill slippa IVF eller riskera förbli barnlös”

SAMTIDIGT: det är viktigt att poängtera att all ovfivillig barnlöshet inte går att förebygga, även vid tidig screening. Precis som vilken annan sjukdom som helst.

Om man rannsakar sig själv. Jag fick operera bort en cysta+ äggledare när jag var 18. Det är uppenbart att jag visste redan då att jag hade problem. Jag har ändå valt att inte försöka få barn förrän nu när jag fyller 30 om ett par år. Hade jag prioriterat annorlunda, nu när jag tittar tillbaka? Nej. Det borde ju tala för att folk ändå kommer att vänta ändå, även om de vet om att de har problem. Tja, både ja och nej.

Jag träffade en läkare regelbundet när jag var 18-25. Jag visste att min sjukdomsbild var relativt oförändrad- äggledaren växet inte dit ;)) Och mina mindre cystor som jag haft och har går inte att medicinera. Oavsett om jag var 19 eller 25 hade jag haft problem och behövt medicinsk hjälp med dem för att få barn.

Men tro mig, hade jag fått veta att min äggreserv är dålig hade jag givetvis valt att frysa ägg.

Att försöka få barn med mina tidigare partners var inget alternativ jag övervägde- det kan man inte bestämma på egen hand, partnern måste givetvis tycka att han vill ha barn också. Dessutom måste man vilja  HA barn där och då, vilket jag inte ville. Att få barn är inget självändamål för mig. Att få barn i en relation där båda vill det är däremot en annan sak.

Summa summarum: utmärkt initiation av Region Skåne. Vet man om sina problem tidigare- kommer man att prioritera annorlunda- kanske välja bort den där aborten, och kanske prioritera bort partners som vill vänta med barn tills grisar lär sig att flyga. Men allt går inte att förutse.

 

5 månader till dagen D- livrädd

För nästan 1,5 år, när han friat i januari 2011, har jag och den blivande mannen kommit överens om att det där med ”bebis” skulle vi börja med hösten 2012. Det kändes lagom avlägset samtidigt som jag hela tiden visste att det inte fick bli hur avlägset som helst pga mina medicinska förutsättningar. Mannen har ändå alltid sagt hur fiiiint det hade varit om DET hände på bröllopsnatten etc etc. Romantiskt saga no shit. Mannen vet exakt hur mitt medicinska tillstånd är men ändå verkar han ju leva i en naiv tro att det kommer att gå bra- javisst, alla män måste ha en övertro på sina ”magiska spermier”

Nu är det ett halvår kvar till”hösten 2012″ och mannen har tjatat om ”bebis” på skoj och allvar sedan länge. Han vet vad jag tycker om barn ochär helt beredd på att ta en betydligt större del av föräldraledigheten.

Nu är ”startdatumet” satt till den 1 september i år. OMG!! Hade jag varit helt frisk hade jag lätt satt det till 1 september 2014. Suck.

Jag är livrädd. Visst, jag vet med 90% säkerhet att det inte kommer att gå på det ”naturliga” vägen. Dessa 10%  är dock tillräckligt mycket för att ge mig kalla kårar. FUCK! Rent TEORETISKT kan jag vara höggravid vid denna tid om exakt ett år. Dock bara teoretiskt- saknar man den ena äggledagen, har sammanväxtningar på den andra, cystor på äggstockarna, missat p-piller flera gånger utan att dte hänt något- ja, då borde jag ju egentligen inte vara särskilt panikslagen och tro att det ska gå på det första försöket. Det tror jag inte heller.

Dock innebär ”startdatumet” den 1 september att när det inte händer något efter nyår kommer jag att göra en utredning (det tänkte jag göra redan för ett år sedan, dock kom jobbyte och bröllop emellan och jag valde att inte hoppa in i den båten). Så det som i princip är GARANTERAT att jag vid samma tid om ett år har besökt en del läkare och vet hur det står till exakt. Kanske förbereder vi oss på IVF (om mina äggstockar är okej vill säga)…

Dock känns det bra att mannen är så barnkär. Han ser bebisar och vill ha. Herregud. Ja, får vi barn är han föräldraledig i ett år efter att jag varit föräldraledig i 3 månader. Det kan jag nog ta utan att klättra på väggarna.