Har nyligen skickat ett mail till några avdelningskollegor på mitt gamla jobb. Det har gått ca ett halvår sedan jag slutat där, och jag har verkligen behövt denna distans till mitt gamla jobb. Har kontakt med ett par personer därifrån som jag känner privat, annars har jag inte velat ha kontakt med någon överhuvudtaget. Tanken på att komma och hälsa på har varit ångestframkallande, och det är det fortfarande.

Why? Jag har varit med och byggt upp ett stort område på mitt gamla jobb under ett antal år, firman är och varit extremt framgångsrikt, växer och vuxit. En bra firma i grunden.  Har aldrig fått uppleva riktig uppskattning av cheferna som varit typiska entreprenörer. Lärt mig mycket. Var tvungen att dra, mådde inte alls bra med den frånvarande och obrydda chefen och kände för mycket om för många människor. Kan fortfarande känna ett stick i hjärtat när jag ser hur mycket bättre det är där idag- med en ny chef som börjat när jag redan bestämt mig för att lämna- och känna en sorg över att jag aldrig fått chansen utan få ”skörda det jag sått”. As simple as that =)

Nu har jag alltså faktiskt mailat några kollegor från min avdeling, ett soligt mail.

För karriärens skull.

Kanske kommer jag och hälsar på dem. Masken ska på. Igen. Men jag klarar det =)